Skönhet kan vara en rund, gasig mage

Jag har aldrig varit någon som fascinerats särskilt av gravidmagar. Visst har jag väl tyckt att det är fint, lite på samma sätt man tycker en skrynklig tant är fin. Till och med när jag själv var gravid förstod jag inte riktigt storheten eller skönheten i det - det var en uppblåst mage med något som tumlade runt innanför spänd, kliande hud. Människor i min närhet strök över min mage, log och sa att jag var fin, så fin. Själv kände jag mig mest klumpig och gasig och kunde inte förstå vad de såg.

Det här var förut, f.M (före Mira).

Nu är jag en av de människor som värms upp inifrån när jag ser en gravid kvinna. Känner på magen (obs, inte på främmande kvinnor och absolut inte utan att fråga först), lägger huvudet lätt på sned och tycker att det finns inget vackrare. Fattar för första gången i mitt liv vad som försiggår - det som förut varit lika abstrakt som färgglada kuber på en målarduk är nu greppbart - det är ju en liten unge som rumlar runt där inne! En liten polare till Mira! Eller en pojkv...nä, vänta nu. Stopp, en sak i taget.

Skönhet kommer som bekant inifrån, ibland ända inne från livmodern.