Semestertipset: Haus Hirt

Innan jag stämmer upp i min hyllningssång måste jag tacka för alla grymma tips ni pepprade på med för ett par veckor sen . Ett extra perfekt och jättestort TACK riktas till Lina och Jens som alltså tipsade om smultronstället Haus Hirt . Vi hade aldrig hittat den pärlan utan er, så tack och bock och nig. Jag känner att det är min medmänskliga plikt att föra detta semestertips vidare, så håll tillgodo och boka in er direkt. Just do it. Årstid kvittar.

Sammanfattningsvis har vi ju alltså kuskat runt i Polen och Österrike ett par veckor. Familjen Krupa-Syllner har ju inte ett rykte om sig att vara de mest uppstyrda och organiserade, vilket har gjort sig gällande även denna gång.

I korthet: Vi hängde ett par dagar hos min släkt i södra Polen. Därifrån dundrade vi vidare till Wien där vi hade hyrt en Airbnb-lägenhet i fyra nätter. Och sen hade vi inget mer planerat eller bokat, inte ens en hemresa.

Men så hade jag ju er lilla tipslåda att vältra mig i. När Bad Gastein dök upp blev jag lite nostalgisk och insåg att jag var där senast för 20 år sen på vår avslutande klassresa i 9:an. Det var i april och jag blev kär i reseledaren med blond page. Vi cyklade, vandrade och åt hajkbanan. När vi skildes åt fick han mitt högt skattade halsband som var en sköldpadda på en läderrem. Vi hade en helt ljuvlig resa, till och med de 40 timmarna det tog att rulla dit med buss från Stockholm, och trots att jag blev åksjuk och la en pastellspya av Ahlgrens bilar på bussgolvet till följd av överkonsumtion och slingriga alpvägar.

Nåväl, vi bestämde oss för att dundra dit, och närmare bestämt till Haus Hirt som Lina alltså skrev såhär om:

Haus Hirt i Bad Gastein. Bästa stället vi någonsin varit på – för föräldrar såväl som barn.

Ett hyfsat bra omdöme, heh. Jag, som överlag är rätt dålig på att manage expectations, målade snabbt upp drömbilden om alptoppar, glada och rosiga barn, hög luft, flåshurtiga vandringar, timlång älskog, nutellamackor und so weiter.

Efter att ha kört helt fel kom vi fram ett par timmar efter min beräknade ankomsttid. Men vad gör väl det när man kommer till Das Paradies. Dra mig baklänges och kalla mig Sven, som en tidigare kollega skulle ha sagt. Jag orkar inte hur bra detta ställe är. Men det är så inihelskotta jäkla bra för att:

De stack ett glas prosecco i ens hand sekunden man klev innanför dörren. You had me at "pros".

Det känns som att du hänger hemma hos kompisar. Som har ett väldigt stort hus som är asschysst inrett.

Man blickar ut över det här:

Ungarna ser ut såhär. HELA TIDEN I VARMT MOTLJUS:

De har nutella på frukostbuffén.

Spa-avdelningen!!!!!!!!!!!!

Barnvänlighetsfaktorn är ju rätt viktig för att uppnå något som skulle kunna liknas vid lugn och frid och harmoni. This place has plenty:

Okej. Du behöver inte ens ta med barnvagn, det finns vandringsvänliga vagnar att låna.

Du kan låna cyklar. Med barnstol. Eller cykelvagn. Eller en enhörning .

Barnen får en egen badrock OCH SPATOFFLOR! GULLIGHETSFAKTOR 40 MILJARDER.

Det finns två lekrum för barn, varav ett är en kids club. Och visst, jag har inte varit på något ställe som har något motsvarande, typ Bamseklubb eller dylikt, så jag kanske är mer imponerad än andra skulle vara. Men de här ledarna tog med kidsen på vandringar och grillningar, dundrade iväg och spelade fotboll och sköt pilbåge.

Det serveras middag för barnen klockan 18.00. Vi satt med våra avkommor varje gång, men de som hade större barn kunde alltså låta hela barnaskaran äta med de övriga kidsen, tillsammans med barnklubbsledarna, medan föräldrarna gjorde…tja, vad man nu gör när man har egentid (ligger såklart).

När föräldrarna sen äter en 4-rättersmiddag kl 19.00 för att det ingår i hotelldealen (HELPENSION FTW), ja, då öppnar lämpligt nog kids cluben och galningarna dundrar iväg. Vi hade dock med våra arvsmassor på grund av allmän blyghet. Jag har aldrig älskat iPadsen så mycket som då, kan jag säga.

Det finns en uppvärmd spa-pool där ungarna (och de vuxna) kan hänga. Och där badkrukeföräldrar kan vara i i en och en halv timme utan att få blåa läppar.

Sen är ju hela byn? staden? orten? uppbyggd kring aktivitet av något slag. Vintertid = skidåkning, såklart. Mira ville såklart rida (NO WAY) vilket vi styrde upp på den lokala ridklubben. Vi gjorde ett par barnvagnsvänliga vandringar, åkte linbana och drack öl på almerna som Petronella tipsade om (alltså almerna, inte ölen specifikt) där barnen kunde gosa med getter och grisar och åka rutschkana.

Innan vi kom dit var jag lite skeptisk till helpensionsgrejen. Jag tänkte att man kanske känner sig låst (det är ju förvisso inget tvång att äta på plats) men samtidigt är det just matlagningen som är något av ett aber under semestern, det känns ju stundtals som att man inte gör något annat. Och alltså - HALLELUJA, ÄNGLAKÖRER OCH KLOCKSPEL! Frulle - voilà! Lunch - framdukat! Ska ni iväg - varsågod att ta med som picknick. Middag med fyra rätter varje kväll - thankyouvermuchdankeschön.

På allvar. Jag är så beredd att hålla med Lina i detta. Världens bästa ställe. Vi pratar redan om när vi ska göra comeback. När vi skulle åka kom en pilot med familj som skulle stanna i tre veckor (!). Flera av de övriga gästerna var återkommande. Har man hittat ett smultronställe så har man. Säger som den ever så kloke Arnold - I'll be back.