Samtidigt i Sundbyberg | Therese Krupa

... satt jag igår, feberyr och sjuksvettig, och försökte få ur mig en lång, halvknepig artikel medan deadlineklockan tickade. (The joy of egenföretagare, det där. Det är bråttom och man borde egentligen ligga i ett sånt där ebolatält men medan man tänker den tanken har det plötsligt blivit ännu mer bråttom.)

Då ringde förskolan. Och berättade att Malte verkade hängig och såg ut att ha svinkoppor. Fuck.

Jag drog på mig något av tyg, osäker på om det var kläder eller ett nedkissat sofföverdrag, och stövlade dit med dreggel i mungiporna. Inte så noga med det yttre när man har ebola och när man snabbt vill rädda sin meterhöga favoritmänniska ju.

Hämtade hem världens piggaste unge som rev hemmet och sjöng alla låtarna i Djungelboken för mig medan jag skrev färdigt och tryckte på Skicka med andan i halsen.

Det är i lite lätt stressade stunder som denna och när jag hör om Morris totalt oberäkneliga sömn- och matbehov (så var ju även Malte som färsking), som jag tänker att här blire fan inga fler ungar, den saken är säker.

Sen kommer jag ju på att det är lite sent att resonera så nu, för i mars blir vi fyra i familjen! Midsommarens chockattack har börjat lägga sig nu, samtidigt med illamåendet och rabieshumöret. Men jag har fortfarande lite svårt att greppa detta, att det ligger en ny liten gynnare och vältrar sig innanför mina tajts.

Hur som helst, dags att bli vabbproffs och HARDEN THE FUCK UP!