Förra helgen blev jag då alltså en ärbar kvinna. Allt var mycket härligt och lyckat och rörigt. Bilder och annat smarr kommer senare men här är det jag hittills har lärt mig om bröllop och dessutom anledningarna till att det blev en fab dag: Det finns en mening med att gifta sig innan man får barn, och det är inte den religiösa. Det är (sannolikt) avsevärt mycket lättare att lyckas med nån form av genomtänkta förberedelser om man inte samtidigt måste hantera kriser, VAB, skrik och allt annat som en småbarnsvardag består av. Därför: är det bra att sänka ambitionsnivån. Vi lät restaurangen styra över mat och dryck, jag målade naglarna medan jag satt hos frisören och buketten gjorde min mamma av vilda blommor. På huvudet hade jag en blomsterkrans som jag hade givit floristen fria händer att skapa. Våra ringar köpte vi samma vecka. Vi har haft sjukt roligt åt detta. Jag hade inte spraytannat mig, blekt tänderna eller bantat, vilket jag förstår att många gör. Jag hade inte heller målat upp nån Disneyfantasi av dagen, utan tänkt att ”det ordnar sig”. Och det gjorde det ju. Det var bra att gå ut med kompisar och dricka vin kvällan innan. Att vakna lite lätt bakis samma dag man ska gifta sig var faktiskt rätt soft. Det var skönt att överlämna sig till högre makter, det vill säga toastmastern, släktingar och vänner som gjorde ett så fantastiskt jobb med allt roligt hittepå under middagen. Magnus och jag visste således nada om vad som skulle hända under kvällen. Bästa besluten var: att bo en hel helg på hotell, att anlita en barnvakt, att hålla vigsel och fest på samma ställe och att detta var i stan, att rassla runt barfota så fort vigsel och foto var över, att få proffshjälp med hår och fejs innan, att ha en toastmaster , att låta ett par vänner ta emot gästerna, att ha en spellista istället för DJ, att låta alla barn vara med så länge de ville, att inte pliktbjuda någon utan att låta alla gästerna veta att det var just dem vi verkligen ville dela detta med. Är så jäkla glad. Och trött. Hörs.