Så mycket bättre | Therese Krupa

Det har hänt något. Kanske är det våren, kanske är det medicinen , kanske är det bara någon gynnsam kosmosenergi. Men de senaste dagarna har jag mått så mycket bättre än nånsin det senaste året.

Det lutar dock åt att det är medicinen som kickat in. För helt plötsligt har någon dragit upp rullgardinen och jag är inte lika dimmig och vimsig längre. Förvisso svamlig och tänker lååångsssaaaaamt men det har ändå skett en förbättring. Från Kristina Lugn till Maria Montazami, kan man säga.

Jag gjorde magnetröntgen av hjärnan här om dagen. Hade hört en massa historier om cellskräck, panik och allmänt osköna upplevelser av den där tunneln. Därför försökte tänka på träningen inför mitt, förvisso uråldiga, räddningsdykarcert och att jag brukar kunna hålla mig lugn i de flesta situationer som inte involverar lågt blodsocker och en skrikande bebis.

När kameran tar bilderna inuti tunneln låter det som multipla åsknedslag och en slagborrsorkester. I en halvtimme. Men, som jag skrev på Instagram, har man småbarn och dessutom har genomlevt en stamrenovering så är en magnetkameraundersökning som en sval öl i solnedgången. Slutsats: var icke rädd. Se det som egentid.

Svaret på hur stor det förmodade prolaktinomet är får jag i mitten av mars. Men, nånting har som sagt redan hänt – åt det bättre hållet. En gnista. Lite mer styrka i kroppen.

För ett överskott av prolaktinhormon är inte skönt. Man har ofta svår huvudvärk blir muskelsvag. Ämnesomsättningen saktar ner och det, är inte kul. Nästan alla mina kläder är för små och jag har inte Ben & Jerry-at mig till det, om man säger så. Sen påverkar det lederna, både den extra vikten och hormonöverskottet. Jag har haft jätteont, smällt i mig värktabletter och hamnat hos reumatolog och sjukgymnast men inte klarat av att träna då jag knappt orkat bära på Harpan.

Men. Det vänder nu.

Här om dagen stod jag i köket och stekte pankisar när jag kom att tänka på hur glad jag är att få vara med om en mammaledighet på riktigt liksom. Att slippa vara deppig.

Harpan sjönk ned med blöjrumpan på min ena fot (tänk på den runda musen som sätter sig på fingerborgen i Askungen, hehe) och tittade fascinerat på solstrimman längs med golvet. Det virvlade av damm i solskenet och matoset hade lätt skapat smog över kommunen om jag hade öppnat fönstret.

Men det var ett så otroligt fint ögonblick och det slog mig att det var precis så här som jag trodde och hoppades att min första föräldraledighet skulle bli. Lite mer mental närvaro.

Och nu har jag fått vara med om den förhoppningen, på riktigt. Trots hormonhärva och bök.

/Sofia