Oh kaosfria, tacksamma nätter

Men då, när Malte kommer dundrande och bäddar ner sig tätt bredvid mig. När han måste ligga så nära på min kudde att våra näsor möts. När han lägger upp ett ben över min höft och brister ut i en Backyardiganssång i sömnen, eller klappar mig på kinden. När vi slumrar bland mjuka täcken och det är helt stilla ute, innan trafiken tutat igång och innan grannarnas alarm har väckt huset.

Då önskar jag att alla som vill ska få uppleva samma sak. Uppleva det villkorslösa, det okonstlade och det mäktiga i att vara någons trygghet. Ett barns, ett djurs, whatever. Tryggheten i att skicka ut en fot i fejset på sin mamma och veta att det inte ändrar nånting i grunden. Tryggheten i att somna och veta med sig att man inte vaknar ensam.

Den där närheten alltså, oavsett biologiska barn eller inte, är oslagbar. Om man ser till att uppleva den.