När nattningarna plötsligt känns lätta(re)

Det är ju så när man får barn, i synnerhet första gången. Man trevar sig fram, sneglar på hur andra bär sig åt, undrar hur mycket fel man egentligen gör och varför det inte blir som man hade föreställt sig. Jag trodde nog inte att vår sovsituation skulle se ut som den gör nuförtiden.

Båda Mira och Morris har ju varit två små klängrankor sen dess att de lämnade den lilla inomhuspoolen inuti min livmoder. Det har varit kroppskontakt 24/7 .

Mira sov mellan oss till dess att hon var drygt två. Då tyckte hon att det var lattjo med en egen säng, men kom tassandes över golvet till oss varje natt.

Ett par månader därefter gjorde Morris entré och i och med att han ammade var och varannan timme dygnet runt sov han i stort sett med min tutte i munnen (han vägrade ju napp, minichefen). Jag minns då hur mitt hjärta höll på att totalbrista när Mira insåg att vår säng var ockuperad av en pytteliten människa och hon liksom stannade i dörröppningen på väg in.

Vi lyfte såklart upp henne i vår säng men kände allihop att det var lite väl trångt i en 160-säng. Så Johan började nattvandra över till Mira när hon ville ha sällskap. Och sen dess har vi roterat mellan sängplatserna här hemma. Då och då har frustrationen vällt över oss och vi har väst och fräst konstruktiva saker som "nu får de fan sova själva" men jobbat noll på saken.

Nattningarna har vi också roterat. En har tagit Morris och en har tagit Mira. Att natta dem båda själv har varit svintrassligt med bråk och bök och stök. En var har funkat hyfsat bra, men ändå har det varit mycket tjafs om vem som ska sova med mig, vilket har varit tröttsamt för alla inblandade.

För ett par månader sen skaffade vi en våningssäng till barnen i tron om att de skulle tycka att det var kul att sova i den ihop. Det gjorde de i två nätter och sen var det rotation igen. Morris flyttade tillbaka till vår säng och Johan vandrade återigen över till Miras rum varje natt.

För drygt en månad sen provade vi att gå och lägga oss allihop samtidigt. Alltså, inte med siktet inställt på att sova för min och Johans del, men vi har nattat båda barnen tillsammans och sen lyft över Mira till hennes säng.

Nattningarna blev då klart härligare och rentav jättemysiga. Mira fortsatte dock att vakna och ropa efter Johan och vi upplevde båda två att det liksom skavde lite i och med att Mira hamnade lite utanför.

Så en kväll häromveckan drog vi in en madrass från våningssängen och la den intill vår säng på golvet. Vår säng har inga ben utan ligger direkt på golvet, så nivåskillnaden blev inte särskilt stor.

Vi har nattat båda två och sen liksom rullat ner Mira på hennes madrass. Och sen har vi sovit tillsammans, alla fyra i samma rum. Och nätterna har aldrig känts bättre.

Att det skulle ta så lång tid innan vi kom fram till att detta är den bästa lösningen för vår familj är ju lite förbluffande. Vi har ju egentligen vetat det hela tiden, att vi ska ha varandra nära även nattetid. Men nånstans längs vägen har vi ju påverkats av någon Allmän Allsmäktig Uppfattning om att barn ska lära sig att sova själva, att de måste finna trygghet och kunna lugna sig utan att en vuxen är intill. Att det på något sätt är ett kvitto på att man som förälder har lyckats fostra ett självständigt och tryggt barn. När det i själva verket handlar om - håll i er nu - att barn är olika, med olika behov (UNBELIEVABLE!!!)

Många skulle nog hävda att vi har vant våra barn vid närheten. Vissa skulle säkert gå så långt som att säga att vi har skämt bort dem med för mycket närhet. Själv känner jag att vi aldrig har vant dem av vid det . Det var ju på något sätt defaultläget när de kom ut - de ville vara nära jämt, jämt, jämt.

Och nu, fem år senare, har vi löst det genom detta pragmatiska stordåd - att dra in en madrass i vårt rum och göra plats för samtliga familjemedlemmar. Nåväl, bättre sent än aldrig.

LÄSTIPS! En kompis delade den här artikeln på facebook idag som handlar just om närhet vid nattning - så himla fin läsning och stämmer på pricken för min del!

Utan tvekan det finaste som finns