Mother and proud | Therese Krupa

Det går inte en vecka utan att jag mentalt växer en decimeter, bröstar upp mig och känner en enorm stolthet över att ha satt lillsnorpan till världen. Vilken insats! Tveklöst mitt livs största (tätt följt av mitt pingisguld som jag vann på w.o. i fyran). Jag rullar ofta runt med vagnen och stoltserar, lite som om jag hade en ny klocka på armen.

Så sitter nån trälig tjurkuk och muttrar "jamen kvinnor har ju fött barn i alla tider blablablabla, det är väl inget speciellt med det". Jo, det är tamejtusan speciellt. Trots att miljarder kvinnor gjort det i miljoner år så är det likförbannat lika speciellt varje gång. Jag hörde någon säga att man aldrig är så nära döden som när man sätter ett nytt liv till världen. Med min förlossningsupplevelse rätt färskt i minnet skriver jag under på det, men där är vi alla såklart olika. Visst är det en naturlig del i mångas liv att föda barn, men det gör inte insatsen mindre beundransvärd. Och trots att jag är i gott sällskap av åtskilliga miljarder föderskor gör det ju inte min känsla av stolthet mindre.

Och där växte jag en decimeter till! 1,71 meter på jorden, men i mitt huvud är jag snart 2,40.