Mor har unnat sig | Therese Krupa

Det här med gravid- och amningskuddar verkade ju inte vara någon diskussion alltså. Kommentarsfältet på såväl blogg som instagram hyllade i kör denna BFF såhär i väntans tider OCH efteråt. Flera verkar rörande överens om att man gott kan sova vidare med den nyfunna sängkamraten, trots att bebisen lämnat livmodern med god marginal.

Men idag över en lunch med min kompis Sandra (@holasandrita i instagramfältet ovan), som för övrigt har BF imorrn (iiiiiik!) kom vi in på den mörka baksidan med att ha denna korvformade hjärtevän: Den Stora Svartsjukan. För nu verkar det vara så att man med största sannolikhet kommer att gosa och skeda denna stoppade textilmassa MER än sin partner under återstoden av graviditeten.

Så, för att främja familjefriden har Sandras sambo namngivit kudden, liksom som en familjemedlem. Den döptes av oklar anledning till Scott.

Jag tänker att namngrejen inte känns helt tokig, och vem är jag att ifrågasätta ett vinnande upplägg? Men, jag ser att jag kan passa på att döpa gravidkudden i fråga till något kärvänligt. Rimligtvis till något av mina frikort.

Så, vad sägs om exempelvis...Jax?

Eller Adrien?

Låt mig presentera Ryan!

Kärt barn har ju som bekant många namn. Och denna redan nu, högt värderade ägodel kan gott ha tre namn om det skulle vara så att jag har svårt att bestämma mig. Tillverkaren väljer dock att kalla den bb hug me .

För dig som befinner sig i detta välsignade, men ack så bökigt obekväma tillstånd, är kudden en riktig hit, verkligen, klart värd sina lovord från hela internetz. Jag fattar inte vad de har fyllt den med (enhörningsstoff?), för konsistensen och formbarheten är P.E.R.F.E.K.T. Den är också tillräckligt stor för att kunna fylla ut och kilas in där det behövs. Och ja, den är kåt, glad och tacksam, helt enkelt, utan att kräva något som helst tillbaka.

Sen var det ju det här med husfriden. Detta inträffade nämligen 43 sekunder efter att jag hade packat upp kudden:

Alltid är det nåt.