Men ändå | Therese Krupa

Trots kolik, allt skrik och allt bärande och tärande, är livet bra. Min kropp gör ont lite här och var, men det går över. Kaffebryggaren fungerar och tvättmaskinen likaså. Magnus och jag är ett grymt team.

Harpan har sammetshud och gosigt tjocka lår som äntligen har fått veck. Ute är det vår och i år lägger jag märke till nya små knoppar på nyponbusken nere vid gatan. Igår dundrade sopmaskinen förbi utanför fönstret och svepte med sig vintern. Tessan verkar ha det bra på resan.

Malte hoppar glatt iväg till föris och kommer hem med fickorna fulla av grus och pärlarmband till mig. Han lär oss nya sånger och säger ”men åååååååh!” som en tonåring när jag säger fel eller nåt nåt han inte går med på. Han sover hela nätterna.

Igår blev blodpuddingen perfekt stekt och vi hittade ett gott rödvin. Rödvin och blodpudding, så normcore att inte ens hipstrarna märkt det än, hehe.

Surkärringen på tredje log när hon överräckte nycklarna som jag glömt i ytterdörren. Jag gav henne en bamsekram.

Imorse lekte Malte och jag pirater med en utrullad rulle presentpapper som blev ett stormande hav. Sen blev jag utdömd som pirat, av nån oklar anledning, och fick vara en sten istället.

Allt är som det ska. Ändå.