Mamma sover ut | Therese Krupa

Fanfarer och glassbomber, här om natten hände något som inte hänt sen Romarriket föll: jag sov helt själv hemma. Jag upprepar: jag sov helt själv hemma . En hel natts ostörd sömn alldeles solo i en dubbelsäng. (Konstpaus.)

Anledningen var att Malte och hans pappa tillbringade en natt på sjukhuset för att mäta Maltes sömnkvalité, som vi alla vet är sisådär. Men mer om det sen. Jag hade alltså en hel natts inbokad egentid under det dygnet. Jag såg framför mig hur jag skulle vältra mig åt alla håll i bingen eller hoppa jämfota och kanske lägga gurkmask, som i highschoolfilmer. Sen skulle jag somna som ett as tvärsöver sängen, dregla och sova tills i vår.

Well. Jag inledde denna märkvärdiga afton med att sitta och stirra tomt framför mig. Sen kom saknaden och jag gick mest runt som en gammal galen vallhund och gnydde efter min familj. Jag fick inget vettigt gjort, inget alls faktiskt. Sms:ade bästa vännerna och ynkade mig. Till slut tog jag mig samman och såg en film av Woody Allen för att få perspektiv på min plötsliga neuros. Såg filmen i sovrummet för vardagsrummet kändes trevligt som ett mausoleum utan mina mäns tjatter, soffbrottning och fotbollsvrål.

När filmen var slut kände jag mig i alla fall lite mindre weird och gick och lade mig. Bullade upp med kuddar runt mig så att jag ändå låg inklämd, precis som jag brukar göra mellan mina snarkande snubbar. Och jorå, jag sov. Och jorå, det var fucking awsome. Men jag vaknade ändå med jämna mellanrum, kanske för att ingen lät, stökade eller dängde och klängde.

Jag kom att tänka på att de kändes fjärran, singelåren då den enda beröringen man fick var den när duschdraperiet klistrade sig mot en. Nu känns det rätt ofta som att jag är en chimpansmorsa med en unge ständigt hängades i armhålan och som får slåss för en plats i soffan och som vadandes bland traktorer och lego har minst en briojärnväg uppkörd till ventriklarna.

Och det är som det ska.