Mamma längtar hem | Therese Krupa

Det fanns en period när jag tyckte att det bästa med att åka bort var att komma hemifrån. Nu har det hela dock svängt till det mer socialt accepterade ”… att komma hem igen.”

Över helgen var jag nämligen på Gotland för att träffa gamla vänner. Även om jag hade det hur grejtans gutt som helst växte mammahjärtat i takt med de MMS-rapporter jag beställt av Maltes pappa. Helt plötsligt var nattbataljer och overallfajter ett minne blott, där på bekvämt avstånd från vardagskaoset. Tankar som ”jag ska aaaldrig mer åka hemifrån!” och andra vanföreställningar kändes just då fullt rimliga.

På Arlanda blev jag mottagen av en kommitté bestående av den korta och den långa mannen i mitt liv. Malte slängde sig i min famn som ett packat desperado på Birka Princess och överöste mig med slabbigt underbara barnpussar. Inte ens när han limmade en snorsträng lång och eh, flexibel som ett liftkortssnöre mot min axel, kunde jag känna mindre än den största kärlek. En välfylld blöja i present hade i det läget kunnat mätas med champagne och en fet skatteåterbäring.

Nåväl. När klockradions pinnar sen i natt visade 04:14 och Malte som vanligt studsade upp som en stålfjäder ur sängen och ropade: ”Mamma, pappa, gåmårrååån!” kände jag en viss förståelse för det där med ”att komma hemifrån”, igen. Åtminstone en stund. Haha, oh life.