Det höll ju inte länge, det där löftet om att jag aldrig ska låta som min mamma. I dag fyllde Malte två år och vad utbrast jag, om inte: "tänk att det gått två år sen jag klämde ut dig!" Redan vid morgonfirandet (han väckte oss, som vanligt, inte tvärtom) kläckte jag ur mig det. Spiken i kistan. Efter en farsartad projektstyrning från min sida klev diverse släktingar in likt Stadsmissionen i juletid och såg till att det blev ett utomhuskalas med både tårta, ljus och en bunt kusiner och gud vet allt som fladdrade runt borden och gastade. Födelsedagsbarnet själv höll sig helst i kulissen och förstod inte alls poängen med att äta tårta när man kan åka rutschkana. På frågan om han ville ha paket blev svaret tvärt: - Nej, korv! Två bast i dag alltså, den lille räven. "Det är helt ofattbart att du har legat i min mage!" Sa jag bland annat också. Suck.