Livets rekommendation: Call me by your name

Måndag och jag har bara en sak att säga:

ALLA (nej, inga undantag) måste 1. läsa och 2. se Call me by your name .

Den intensiva besatthet jag känner inför detta litterära och filmiska mästerverk är en väldigt intensiv besatthet, ska jag säga er.

Dag tre in i min virusattack förra veckan låg jag utslagen i soffan och insåg att det ju var en film på Netflix som jag länge velat se, men hittills inte kommit mig för. Mmhmm, ni förstår vilken.

Två timmar och tolv minuter senare satt jag rödgråten i soffan, helt omkullkastad. Jag kan inte minnas sist en film gjorde ett så massivt intryck på mig. Dagen därpå började jag plöja boken som jag ägnade varje ledig stund till. De sista två sidorna läste jag på Solna Strands perrong, strax innan jag snörvlande skulle in på ett kundmöte.

Jag har skärmdumpat flera sidor i boken, inklusive den sista som jag har läst om flera gånger.

Jag lyssnar nu på den engelska versionen som ljudbok. Jag har läst recensioner, sett intervjuer. Idag hetsade jag min krassliga kompis att se den.

Alla ni som inte har sett den - jag är avundsjuk på er för att ni har denna livets pärla, denna lilla oöppnade present, att totalt förlora er i.

Titta nu och återkom sen. Och glöm inte näsdukarna.