Livet just nu | Therese Krupa

Överlag mår jag bra, såhär 64% in i graviditeten. Det är full rulle på alla fronter och ja, däremellan växer en liten människa i min livmoder som i nuläget mäter hela 31 centimeter och väger runt 850 gram. Varsågod för ovärderlig information!

De något större knoddarna i hushållet håller oss sysselsatta på sitt håll. Mira, denna ljuvliga, kloka, högenergiska och otåliga filur har tappat en tand och ytterligare två är så lösa att man skulle kunna blåsa loss dem. Men hon tar det i sin takt, precis som med allt annat.

Mira håller koll på att rättvisan råder i vårt hem. Hon minns allt som sägs och görs och uppmärksammar oss på motsägelser och svordomar (vi FÖRSÖKER verkligen sluta, men det går lite halvrackigt). Hon är vår vallhund som ser till att alla är med och att ingen råkar illa ut eller hamnar utanför. Ibland känns hon tredubbelt så gammal och andra gånger knappt 3 år. Nu ligger fokus på att samla mod till att vara med och spela ukulele på sommaravslutningen på föris och sen, efter sommaren, väntar skolan.

Morris klev rakt in i 3-årstrotset härom månaden när han, well, fyllde 3. Han får oss att skratta hejdlöst och rasa med samma intensitet. Så finurlig, verbal, busig och intensiv, med skrattgropar lika djupa som mina mörka ringar runt ögonen. Ena sekunden ska han fajtas med en haj för att i nästa sekund klamra sig fast kring min hals vid åsynen av ett främmande ansikte.

Han härjar, fäktas, brottas, kutar, vältrar och söndrar i största allmänhet. Och är så älskvärd i synnerhet. När ”Nu ska vi ut på tigerjakt” står på repertoaren på storsångssamlingarna på föris får Morris gå ut med en pedagog för att han tycker att ramsan är så läskig. Och häromveckan försökte han komma undan städningen hemma med argumentet att ”jag har för korta ben för att städa”.

Som mitt hjärta bankar för dessa små minimänniskor. Och tanken på att ytterligare en ska ansluta sig till vår familj i september känns helrätt.

Till dess roar jag mig med att knapra järntabletter och Levaxin och shotta Gaviscon.