Kolmården på 30 timmar

Det har tjatats länge, länge om trippen till Kolmårdens förlovade land och så äntligen bar det av i mitten av förra veckan.

Sist jag var på Kolmården var på jobbkonferens typ...2009? 2010? En konferens jag själv var med och anordnade och jag kan ju säga att jag har 100% roliga minnen därifrån. Då var vi drygt 100 pers som övernattade på Vildmarkshotellet, hängde i poolen, nötte dansgolvet på Zanzibar och hade allmänt se-hvin- kul. Jag och Sofia kan ha härjat runt nattetid, knackat på hos kollegor, mulat kanelbullar och halsat whisky, men det kan också bara vara en hörsägen.

Nu var det alltså dags för en icke jobbrelaterad strapats med vår lilla kvartett. Det är mycket möjligt att far i familjen var mest taggad på trippen, vilket alltså inte säger någonting om barnens skyhöga entusiasmnivå, mer om hans oerhörda djurintresse. Björnshow!

En kompisfamilj hakade på och vi planerade att vara framme när det öppnade. Med tidigare packningsinlägg i åtanke kan ni nog göra matematiken och landa i att så inte blev fallet, men vi rullade in på Vildmarkshotellets parkering en timme senare efter att bland annat ha styrt upp en plötslig och intensiv åksjukeincident bara kilometer innan målet. Här skulle ingen tid spillas och efter en imponerande effektiv incheckningprocess där cirka 28% av Sveriges befolkning skulle hanteras (det är hyfsat uppenbart att Kolmården har bra koll på logistiken som en av sommar-Sveriges främsta pärlor) vandrade vi upp för alptoppen väggen backen som leder till parken. Jag kom på mig själv med att stånka värre än en uppeldad Leif G.W och barnen som liksom studsade uppför samma backe peppade på och konstaterade att jag kämpade "ganska bra".

Precis som på Ikea slog vi våra kloka föräldrahuvuden ihop och beslöt oss för att inleda med lunch. Och - wait for it - dessa Perfect Parents hade alltså med en kylväska med mat. ALLTSÅ MEDHAVD MAT PÅ UTFLYKT. Med tallrikar! Och glas! Och bestick! Och mat! Förvisso i samråd med kompisfamiljen Karlsson men ändå.

Då slog det mig att vi skulle bli tvungna att lokalisera någon undanskymd, obskyr yta med 2,5 sittplatser där vi kunde picknicka. Men icke! När jag frågade vid en av serveringarna i Tiger World var vi alltså välkomna att äta vår medhavda mat hos dem. HUR SCHYSST? Mitt blodsocker ville omfamna hela serveringen av lycka. Där dukade vi upp det vi hade fått med oss och hade för avsikt att upprätta en plan för hur vi skulle ta oss an parken. Men nånstans mellan pasta, pesto och kaffe glömdes planeringen bort och vi lämnade serveringen planlösa, mätta och taggade till tänderna.

Vårt resesällskap är förutom att vara mer uppstyrda, långt mer rutinerade djurparksbesökare. Och showälskare. Under vår vandring valdes en miljard olika djurshower ut som vi skulle besöka. Det var rovfåglar, sälar, enhörningar, sniglar, delfiner, björnar och mammutar (ok inte 100% sant). Men först skulle vi till Bamses Värld.

Hos Bamse gjorde mor något oerhört djärvt: jag åkte en ballongkarusell. Om jag är lite lätt snurrkänslig i vanliga fall gjorde en 33 veckor långt gången graviditet inte tillståndet lindringare, men vad gör man inte för sina arvsmassor. Och, det ska tilläggas - ballongerna snurrade inte i någon våldsam fart (snurrade de ens överhuvudtaget?) men där satt vi och tjöt och tjoade innan det var dags att spela bort delar av barnbidraget på chokladhjulet. ALLTID är jag så självbelåtet övertygad om att jag kommer att kamma hem 2-kilos-kexchokladen, men nu blev det ju inte så denna gång heller, trots idiotsäkra turnummer (nummer 5, that is).

Men, det fanns ju ingen tid att gråta över spilld mjölk (eller söndersmulade kexchokladdrömmar) - här stod rovfågelsshow på schemat och vi pinnade dit så snabbt denna höggravida kropp mäktade med. Vi tog plats i en medeltidsinspirerad miljö där mina fogar för en stund funderade på att slå läger för återstoden av dagen. Snart for falkar och berguvar ovanför våra huvuden och när slutnumret ackompanjerades av en låt från filmen Modig började mors hormoner rumla runt och det brände bakom ögonlocken. Så. Himla. Fint. Med. Fåglar.

Programansvariga upplyste oss om att det minsann stod sälshow på agendan och vi styrde stegen ditåt. Väl framme anmälde jag mig som frivillig barnvagnsvakt och slog mig ner på marken i solen med en kaffe i handen. Efter en stund rasslade kompisskaran ut igen, mycket nöjda över att ha bevittnat sjörövare och sälar.

Belåtenheten här alltså.

Efter en paus för mellis hade tiden kommit för delfinshowen. Återigen hade programansvariga, även känd som Emelie, överträffat allt genom att köpa förköpsbiljetter till showen. Det var med en blandning av genialitet, tacksamhet och en smula medlidande vi gled förbi alla de människor som köade till showen utan förköpsbiljetter. Så hett tips: om ni vill se delfinshowen, lägg några extra tior på förköpsbiljetter för garanterat bra platser och noll kö.

Efter att återigen ha kvävt gråten till delfiner som hoppade till Circle of life var denna havande kvinna tvungen att inse sina begränsningar. Vi vinkade hejdå till kompisfamiljen och styrde kosan mot hotellet - dagen därpå skulle vi fortsätta färden till Skövde så en övernattning och några extra timmar i parken dagen efter kändes som en helt himmelsk treat för denna småtärda skara.

Efter en middag som allra mest handlade om att tvåtusen gånger försäkra barnen om att vi skulle bada, dundrade vi ner till just badet. Nu var det möjligen jag som njöt mest av att vara tyngdlös efter den späckade heldagsexpeditionen i parken.

Uppe på rummet hade Johan och jag storslagna planer på att sitta på uteplatsen, läsa böcker och tankfullt blicka ut över Bråviken medan barnen sov sött. Men nu kom det sig som så att vi slocknade med en imponerande synk allihop, som så många gånger tidigare.

Vid frukosten hade vi ett sansat familjeråd (.....) där vi skulle enas om planerna. Först hade vi tänkt utnyttja att hotellgästerna fick dundra in i Bamses Värld en timme innan öppning och härja loss. Sen förklarade Morris högljutt att han minsann ville bada. GENIBARN. Vi inledde dagen med ett par timmar i ett i övrigt rätt folktomt bad och bubblade och göttade oss.

Man såg Bråviken rätt bra från badets altan också.

Lagom skrynkliga begav vi oss sedan ut i parken igen och kollade björnar, elefanter och apor, mulade korv och glass innan vi avslutade med en tur i linbanan.

Efter 3 minuter i bilen, nu på väg mot Skövde, hade barnen slocknat. Mor och far kunde med frid i sinnet konstatera Kolmårdssuccén och målmedvetet äta upp det torsdagsgodis vi köpt i smyg på macken i Norrköping.