Kalaspremiär! | Therese Krupa

Sent ska syndaren vakna men nu har vi alltså haft vårt första, riktiga kalas. Och med "riktiga" syftar jag rätt missvisande på ett kalas med kompisar från föris. För herreguu, klart vi har firat de arma barnen tidigare, men då har kalasen var mer familjeorienterade (kusiner och morbröder och farbröder och morföräldrar och farföräldrar och sysslingar och bryllingar (skoja med de två sista, lär mig aldrig vad de ens är?)).

I och med att varken Mira eller Morris är eller har varit barn som går igång på att vara huvudattraktionen vid en tillställning, oavsett om det handlar om luciatåg eller deras eget födelsedagsfirande, har vi hållit lite låg profil med kalasandet. Mira fyller dessutom år mitt i sommaren så flera gånger har vi varit på vift på självaste bemärkelsedagen.

Men, nu fyllde ju Morris 4 år häromdagen och vi pratade lite om kalasets vara eller icke vara och landade i att vi kunde göra något småskaligt. Min familj var här och firade på dagen D vilket Morris var svinnöjd med i synnerhet som 98% av kalaset gick ut på att storkusinerna med fullt fokus och ett oändligt tålamod byggde ihop en legosats tillsammans med honom. Själv satt jag likt en medeltida martyr och tjurade hela kvällen för att födelsedagsbarnet tvärratade Batmantårtan jag smetat ihop. Anledningen? DET VAR ETT LAGER SYLT PÅ DEN FFS.

Nåväl, åter till det här med kalas. Mer specifikt det här med förskolekalas. Det känns ju som att det enda rimliga är att bjuda alla. Samtidigt som det känns precis lika orimligt att husera 17-nånting högenergiska kids i lägenheten? Men låt gå, det kan man ju stånga sig igenom med lite god vilja och gott valium. Men när ens avkomma inte ens gillar tanken på kalas-kalas så måste man ju få anpassa det hele, right?

Men givetvis kan man ju göra det smidigt. I fallet Morris blev det helt enkelt så att han bjöd över två kompisar från föris för ehum...en lekstund med kalasiga förtecken. Och så kom en kompis son över också.

Och det blev precis lagom för samtliga inblandade! Inte ens en startsträcka, det började lekas och röjas från det att kompisarna klev över tröskeln. Möjligen att jag klev in och avbröt spontanleken "popcornregn" (jag vet, sån party pooper). Möjligen att jag kände dödsångest när jag frivilligt erbjöd mig att hålla i snöret till pinatan samtidigt som jag försåg de övertaggade gossebarnen med en bandyklubba. Möjligen att jag blev kränkt när min kladdkaka ratades även den (seriöst vem ratar en kladdkaka?) men den kom istället väl till pass lagom till middagen.

Födelsedagspresenten ratades icke

Tre timmar senare, när bara en kompis var kvar tittade Morris liksom förvånat upp på mig och undrade om kalaset var slut. Det må ha varit något oklart, men det stod fullständigt klart var att jag var slut som kalasvärd. Slut med mycket belåten över premiären.

Avslutningsvis måste jag dela ett kalastips som jag läste om i en grupp på Facebook (jag ska verkligen försöka sälja in upplägget i Miras klass). Det passar kanske skolbarn mer men lyssna nu: en förälder berättade att de i hens barns klass hade gjort så att man buntar ihop alla födelsedagar kvartalsvis och ställer till med en hejdundrande fest i skolans gympasal. Alla firas, alla blir bjudna. Sjukt smart grej, tycker jag. Och kan tänka mig att det måste vara superkul att ha fyra klassfester varje år?

Som om detta inte vore nog! Jag ger er även två serietips jag tycker att ni ska bänka er framför nu på direkten. Släpp disken, skit i tvätten och kolla in säsong 2 av Handmaid's Tale och säsong 3 av Billions . BRILJANS!