Jag har hittat hem! | Therese Krupa

När man är nio månader väljer man inte sina strider, man tar alla. När man är 34 år har man glömt hur det var att vara nio månader och på tvärs mot världen. Därför dubbelkrisar vi, min son och jag.

Allt som ingår i vår vardag är numera en kamp, ackompanjerad av ett ständigt bitande och kastande och vägrande och slående och skrikande och framförallt krånglande.

Jag har gått mina dagliga promenader duettgrinandes med Malte ett tag nu. Jag har gråtit så mycket att snor och tårar stelnat till en mindre spettekaka i motvinden. Jag har varit så mentalt utmattad att jag skitit i att jag haft en spettekaka av snor i ansiktet. Jag har skitit i om jag och min sambo nånsin kommer att komma igenom det första bebisåret som ett par eller inte. Jag har skitit i att äta.

Men så igår tänkte jag att ungen måste ju motioneras, därför gick vi till Öppna förskolan. När en i personalen, en härdad kvinna i oömma kläder, frågade hur gammal Malte var lade hon sen en hand på min axel och såg mig rakt i ögonen och sa "åh, då är han i den där allra värsta cirkusfasen när allt känns hemskt. Han är krävande va? De kan vara så krävande att man börjar gråta ibland."

Hon hade förstått utan att jag sagt nånting! Det var så nära att tårarna började forsa igen, när hon med all sin erfarenhet, fick mig att förstå att det inte är jag som är klen. Denna Jesus i Birkenstock bara log, langade fram en trasig lastbil och räddade mitt förstånd där och då. Om de inte haft en stängningstid att hålla sig till hade vi väl suttit där än i vår nya himmel av klossar och kuddar, min Malte och jag.