Jag har ett barn som äter!

Jag har en ny erfarenhet i livet: att ha ett barn som gillar mat.

Malte tvärvägrade konsekvent puréer, majskrokar, bananer, morotsstavar, russin och burk- såväl som hemlagad mat. Inget förutom välling gick ner innan vi (efter tips från er!) och en låång vårdresa senare slutligen fick en tid för borttagning av halsmandlar och näspolyp.

Och efter det lossnade det! Lillmister började äta och dessutom sova, när han (och vi) äntligen slapp snarkningarna. Då hade han hunnit fylla tre bast.

Så att ha ett matglatt barn är nytt för mig. Jag blir lika delar lättad som road av att Harpan öppnar bogvisiret på vid gavel när han ser skeden lastad med vad som helst, komma emot honom.

Det ser ut som när seriekatten Gustaf äter lasagne . Han sitter och gungar och drämmer händerna mot bordet och börjar låta som en gammal gisten dörr om han tycker det tar för lång tid mellan skedarna. Det är underbart.

Jag ser dock framför mig hur matkontot går från att vara en liten gullig hundvalp till en muterad best, när mina söner har nått tonåren. Redan nu går det åt runt sju liter mjölk i veckan och nyligen har Malte upptäckt fröjden med Skogaholmslimpa.

Ikväll har jag alltså gått en extra sväng till kvartersbutiken för att ladda upp med mer mat. Otroligt.