Jag borde inte jinxa nåt

... men Malte har varit en liten sjömanskostym den senaste veckan. Inte nån gång tidigare under sin livstid har han uppvisat en så här lång, harmonisk (sammanhängande) period. Jag har bara fått stryk ett par gånger sen sist och numera skriks det mer på hockey än här.

Tänk att det också kan komma sån här faser, då allt är hunky dory bara man får äta korv och lyssna på Kokosnöten med Povel Ramel sisådär oavbrutet om kvällarna. När man är jättenöjd över att titta på Bamse med danskt tal (dvd-menyn klarade inte barnanävar). När man trycker sig tätt intill mamma i flera minuter. När man bara vill sjunga, prata och kramas.

Tack älskade unge, för den här veckan behöver jag just detta.