Här sitter jag, med chict flagnat nagellack och kurerar lunginflammationen med grönt te och - prosecco. Ljusen fladdrar och bakgrunden hörs stilla jazz. Jag har släpat ut mitt täcke till soffan och det är fortfarande orört, ohoppat. Inget Zack & Quack, inga fallande och kraschande legotorn, inget gnäll och inga snorkråkor att ta hand om. Inget bråk. Detta beror naturligtvis på yttre barmhärtiga omständigheter som i detta fall barnens farmor. All kärlek till den kvinnan för att hon låter ynglen sova där så att vi får chansen att vila i denna parodi till virushöst. Jag går i dag in på femte sjukveckan och Harry likaså. Magnus och jag har inte orkat prata mer än enstaviga ord sen vi gifte oss. Det är med andra ord dags att sjunka ner i ett osnorigt täcke och kolla vidare på Happy Valley. Prata kan vi ju göra på hemmet.