Harry, mjölkstas och varmkorv

Ja, den 4 mars klämde jag alltså ut Maltes lillebror under en fullkomligt vidrig förlossning. Men mer om alla saftiga smärtsamma detaljer senare, hehe.

På grund av mitt höga blodtryck (havandeskapshelvete) fick vi inte komma hem förrän igår och efter sex dagar i cellblock C på Karolinska kändes det som ett studentutspring.

Medan Tessan reser long-haul med sin familj har jag och min familj idag tagit sig till korvmojjen 200 meter bort. Det tog också sin lilla tid. Och vi glömde också grejer, bland annat icke glömbara saker som Harrys nappflaska. Som det dock bara var att kuta hem efter. Eller inte jag alltså, det fick Magnus göra. Här kutas ingenstans på ett bra tag, känner jag. Medan Malte sänkte två kokta med bröd satte jag mig plågsamt ner bredvid och blinkade yrvaket i vårsolen, helt groggy av feber och frossa.

Jag har fått så kallad mjölkstas medan jag försöker lägga ned amningen och det är inte skönt. Hade med lätthet fått jobb på Hooters nu men det känns liksom sekundärt när man mår så dåligt av att amma att man inte vet vad man ska ta sig till. Trots min hemska historia av amning tar det ändå emot att bestämma sig för att sluta, innan man knappt hunnit börja. Det var ett tufft beslut att ta men det är i alla fall bättre att göra det nu än innan psyket rasat helt, tänker jag.

Apropå varmkorv så sammanfattade min kompis Jenny (undersköterska på en förlossningsavdelning) för övrigt hela amningsgrejen på ett väldigt (för mig) trösterikt sätt: "Ett barn känner av hur man mår när man ammar. Tänk dig att äta en riktigt fin middag, men med ett sällskap som mår dåligt av att du är där. Då tar jag hellre en varmkorv med någon som trivs med det. Bröstmjölk är toppen, men det är närheten som räknas!"

Hormontårar på det. Nu tar jag en Alvedon och sover medan jag kan.