Halsmandlar, be gone! | Therese Krupa

I går kom jag och Harpan hem från sjukhuset där han äntligen fått sina stökande halsmandlar och näspolyp bortopererade.

Jag älskar ju sjukhusmiljöer eftersom 1. de är fascinerande 2. alla med vårdyrken är så otroligt trevliga, på det där riktiga, varma sättet. Jag har nog haft tur som nästan uteslutande har mött fantastisk personal på sjukhus men å andra sidan har jag tack och lov inte behövt besöka så många. Men ja, även detta besök blev ett riktigt energitillskott för mig. Tack Huddinge!

Hur som helst var medelåldern på vår avdelning cirka 193 år, så Harry och hans jämngamla medpatienter utgjorde nån slags flock av socialiserande vårdhundar.

Gamlingarna kluckade av förtjusning när ungarna rusade fram i korridoren och dansade framför akvariet.

Harpan har återhämtat sig nästan lika snabbt som Malte gjorde efter samma operation och kvittrar nu med en något ljusare röst. Helt plötsligt kan han även säga "mjölk" och inte "m-jök" som drycken hittills uttalats.

Fett nöjd.

Nu ska jag kolla på kirurgiklipp på Youtube. 😍