Fyra strängar var allt som behövdes...

...för att trollbinda en stor föräldraskara under 60 regniga och kalla minuter idag. Miras förskola hade gårdsfest som inleddes med en timmes lång show ute i Hästparken (en gräsplätt där de har smackat upp en häst i järn eller brons eller ja, någon annat metall). Efter ett inledande nummer med några förvirrade spöken så åkte till allas stora förtjusning ukulelen fram.

Eller det var ju faktiskt säkert elva ukulelar..ukuleles (?) som trollades fram till storbarnen som satt i sluttningen i sina galonisar och höll på att explodera av iver. Minst lika ivriga var alla de föräldrar som fick lyssna till en kortare konsert av sällan skådat slag. Jag skulle inte vilja säga att det fanns någon direkt melodi och rytmen var lite individuell men jag tror att vi applåderade i takt till i alla fall någon av musikanterna.

Efter en stund byttes strängintrumenten ut mot slagintrument och de mindre barnen gjorde entré i parken. Mira, den lilla estradören, satt uppkrupen hos en av pedagogerna under 100% av uppträdandet men vi höll ju på att spricka av stolthet ändå. Jag menar hon satt ju där .

En av de andra kompisarna var inte heller i högform och tappade stinget efter första versen av Krokodilen i bilen. Han somnade följaktligen på sin trumma, men som tur var höll resten av orkestern ställningarna och rev av två hela sånger utan större avbrott.

När hela repertoaren var avklarad dukades det upp kaffe och saft och en ruskigt imponerande tårta bars fram. Seriously:

Vid det här laget var dock vår minidiva less på artistlivet och förklarade med all världens tydlighet att vi skulle "hem nu". Jag försökte liva upp J-Lo genom att göra ett stort nummer av jordgubbarna på tårtan och trodde att mitt trick skulle gå hem, men icke. Mira började däremot gå hem så vi drog hastigt i oss vårt kaffe och knatade efter lillchefen i galonbrallorna.

Det är ju inte lätt att vara en entertainer, det tar på krafterna. Det vet jag av egen erfarenhet .