Filmkväll! Joråsåatte.

Igår var en stor, ja en rent enormt stor dag för alla oss som sålt våra själar till Disney/Pixar . Igår släpptes nämligen Flygplan på Itunes.

Storheten i detta förstår bara de meterlånga fans som sedan i höstas varit besatta av figurerna, kläderna, målarböckerna, reflexerna, sångerna och all annan ( jävla, välriktad) merchandise och deras föräldrar som bara ser fram emot nånting annat än Bilar för en stund. Tjeckiska dockrullar, partiledardebatter, japansk tentakelporr – vad som helst, ge mig vad som heeeelst utom Bilar just nu!

Vi var alltså laddade inför den tredje februari. Malte hade förväntansfullt kvittrat om det på samlingen och jag hade preppat hemmet med popcorn och festis. Det hade tjatats om "Flypan, kockorn och fettis" under morgonen. Det tjatades under hemgång. Och nu skulle det bli verklighet.

Filmvisningen började med att Malte satte sig i soffan med lerig overall, strök bort en snorsträng mot en nytvättad filt och att jag fick förnedra mig och ringa Maltes pappa för att fråga vilken kabel i härvan som skulle in i vilken manick. Apple-TV och förstärk... zzz. Ungefär där brukar mitt intresse nämligen dö.

Malte ville tydligen ha ljud på filmen också och började frustrerat påpeka det från soffan. Jag svor och bökade med sladdarna. Förnedringen tilltog när Malte, 2,5 år, kom fram och gav mig rätt sladd. Hela scenen var lite som när man gick i mellanstadiet och skulle titta på bildband från Pogo pedagog . (Bildband är andra generationens runstenar, fakta för er ungdomar som inte var med då.) Läraren stod där och grejade och blev mer och mer stressad eftersom Macke och Tompa hade bättre koll på teknik och därmed ett överläge.

Hur som helst gick ridån upp till slut och vi började titta. Malte, som hade druckit upp sin festis medan jag riggade, började klättra runt i soffan. Tio minuter in i filmen hade han övergått till att öva på wrestlinghopp och landa på mig. Femton minuter in i filmen var det bara jag som tittade. Malte hade lagt sig på golvet bredvid sina bilar och då hände det. Kvickt som en liten jordekorre ställde han sig upp och ropade:

– Bilar ! Jag vill titta på Bilar , mamma!