EUPHORIA - min förlossningsberättelse, del I

Del I - upptakten.

För ett år sen låg jag i ett badkar på BB Sophia och kände hur en liten människa trängde sig ut ur min kropp, ut till världen.

Dagarna innan hade inte varit mitt livs allra härligaste. Jag bakade inte, jag boade inte. Något nämnvärt glow var det inte tal om . Jag hade istället dragit på mig mitt livs första bihåleinflammation och det kändes som att min tandrad i överkäken skulle explodera.

Jag hängde lite på vårdcentralen för att de ville ha koll på min rakethöga sänka. "Den där bebisen håller sig nog inne tills mamma är frisk", peppade doktorn. Hon hade rätt.

På den åttonde dagen efter BF satt jag på balkongen med en kompis och mulade i mig glass. Jag minns att det kändes som att jag satt på Morris fontanell, så redo var iallafall underlivet. På natten skulle det visa sig att resten av kroppen också var med på noterna.

Jag vaknade till på natten, runt halv två. "Var det där en värk?" undrade jag, lite sömngroggy. Jag somnade om för att vakna en stund senare. Ännu en sammandragning. Jag bestämmer mig för att vara vaken för att se om det kommer igen. Det gör det. Pulsen stiger och det är lönlöst att försöka somna om.

Jag går upp och börjar strosa runt i lägenheten. Väntar in nästa värk och börjar förstå att det är på riktigt nu. Börjar helt rimligt sortera tvätt och sätter på torktumlaren. Går och lägger mig igen och tänker att jag ska vila, för jag vet ju av erfarenhet att man behöver all tänkbar kraft inför den förestående uppgiften.

Jag vilar i noll minuter och sätter mig istället upp i sängen. Tittar på Johan som sover och tänker att jag väntar in i det sista med att väcka honom så att han får vila ut. Börjar klocka värkarna och ser att de kommer i 10-minutersintervall, fortfarande lindriga.

Klockar värkarna genom att ta skärmdumpar på telefonen.

Vid 4-rycket vaknar Johan för att kissa. Jag sitter upp i sängen och hejar lite otippat piggt för att vara klockan 04.00. Jag förklarar läget och Johan går från sovande till klarvaken på nolltid. Sen sätter vi oss och dricker kaffe.

När klockan närmar sig 05.00 ringer jag BB Södra som jag har valt i första hand. Världens gulligaste sköterska förklarar att det är smockfullt. Jag ringer till SöS och får samma svar där. De kan även meddela att Huddinge är fullt, de har haft kontakt under natten. Same procedure as last time, när Mira kom till jorden.

Hon råder oss att ringa BB Sophia. Där har de en plats och de råder mig att åka in hyfsat snart, som "ommis" kan det gå fort, förklarar de (omföderska).

Mira ligger och sover. Vi har kommit överens med min mamma att hon antingen kommer till oss, eller så åker vi med Mira till dem. Vid halv sex ringer jag mamma som just denna natt suttit uppe och tittat på film till klockan halv tre. Hon är snabbt med på noterna och Johan åker och hämtar henne.

Vid det här laget har värkarna tilltagit. Det går inte längre att småprata sig igenom dem. Jag minns att jag ändå tänker "det här är ju inte så farligt, var det inte värre?". Famous last words.

Genom köksfönstret ser jag Johan parkera bilen och jag möter dem i hallen. Mamma är lite upprymd och rörd, Johan kolugn. Själv lutar jag mig mot väggen och rider ut en värk. De kommer ganska tätt nu.

I trapphuset, precis innan avfärd

Vid 06.30 halvsitter jag på en brits i en förlossningssal på BB Sophia. Strax sker morgonens skiftbyte och jag inväntar min barnmorska som ska komma runt sju. Dörren öppnas och två pigga, varma ögon tittar in. Hon fyrar av ett stort smajl, hälsar glatt och jag vet med ens att det här kommer att bli bra.