Det var pirrigt när vi klev in på Mama Mia i morse. Jag som i vanliga fall slukar frukosten som om det voro en hotshot, fick kämpa med lite mackan. Nu har jag förvisso känt några sprattlande/fladdrande rörelser i magtrakten som inte borde vara orsakade av gasbildning, MEN MAN VET JU ALDRIG I DEN HÄR KROPPEN. Kanske aggressiv svamp som härjar även i nedre magtarmkanalen? Men ultraljudsbilden visade så tydligt som ultraljudsbilder kan, att det är en liten bebis där inne. EN bebis, för övertydlighetens skulle. Ej flera. En bebis med tår och fingrar och ett pickande hjärta. Mitt hormonella jag kände att DET HÄR ÄR SÅ FINT, DET MÅSTE JAG GÖRA OM IGEN. Och, som en genomhärlig bonus för en otålig, gravid kvinna, kom barnmorskan fram till att det beräknade förlossningsdatumet minsann är 8 september, inte den 19 som jag hittills utgått från. ELVA DAGAR BONUS! Helt plötsligt är jag i vecka 21, snart 22! Sen att jag förmodligen kommer att gå 10 dagar över tiden som jag gjorde med både Mira och Morris behöver vi kanske inte prata om i denna glädjens stund. Mina kollegor är väldigt engagerade i bebisens könstillhörighet och nu har dessa snillen spekulerat fram att det är en tjej för att de helt enkelt inte kan skönja en snopp på bilderna. Alltså SÅ FIIIN!! <3