En osannolik historia | Therese Krupa

Jag har börjat springa. Ja, alltså röra mig framåt lite fortare än jag går. Det är helt overkligt men sant. Overkligt, för jag är inte en sån som springer.

De som känner mig vet att jag 1. avskyr att svettas, för det gör jag jämt ändå 2. hatar att bli andfådd. Men nu blir jag det – frivilligt – flera gånger i veckan.

När jag mådde som allra sämst i våras var jag inlagd på sjukhus. Vistelsen där är värd en helt egen roman men en av vändpunkterna kom när jag började återfå orken att läsa igen och plöjde Hjärnstark av Anders Hansen.

Läst den? Om inte, gört. Man behöver inte vara neuronörd som jag för att gilla den. Att motion är bra för kropp och själ fattar ju alla nu för tiden, men denna bok förklarar kemin i skallen vid träning – och det gillar jag.

På sjukhuset stod en trasig motionscykel i en korridor. På den satt jag och trampade och läste, trampade och läste. Märkte att surret i huvudet lättade lite.

Så när jag kom hem tänkte jag att jag skulle ge springandet en chans. Några veckor, tänkte jag, för så stod det i boken. Det är ju så enkelt, kräver inga gymkort, bökiga bokningar eller social interaktion. Perfekt. Förutom att jag inte är en sån som springer.

Den första rundan trodde jag att jag skulle dö. Den andra rundan ville jag dö. Den tredje rundan insåg jag att döden var alldeles för mesig i jämförelse med detta. Den fjärde rundan hände något och jag kände mig starkare, eller vad det nu var.

Så jag fortsatte. Inte graciöst löpande som en spänstig dovhjort, nä lite mer som en skadeskjuten grävling, har jag flåsat fram de senaste veckorna.

OCH JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE. Det är sant.

Fyra veckor efter första dödsrundan sprang jag mitt livs första lopp, Vårruset, och orkade springa alla fem kilometerna utan att stanna.

UTAN ATT STANNA.

Det har jag aldrig gjort förut. Jag är ju inte en sån som springer.

Men nu har jag dessutom sprungit vrålhärliga Parkrun och har dessutom anmält mig till flera lopp framöver. (!)

Alltså haha, jag kan inte fatta att det är jag som berättar det här! Lika osannolikt som att Tessan skulle organisera (och hålla ordning i) sin garderob, är det att jag springer flera kilometer utan att stanna.

Det här är ju ingen träningsblogg men jag ville ändå berätta för er om detta megamagiska jag har varit med om. Från det mörkaste mörka till fyrverkerier och konfettiregn av ren och skär lycka, tack vare en bok, en medicin och en massa jävlaranamma.

Jag har inte känt mig så här mäktig sen jag födde barn. Då fattar ni.