En sorts kärleksförklaring till min dotter:

När vi skulle byta din första blöja på BB vrålade du dig signalröd. "Det här var allt en temperamentsfull liten dam", sa sköterskan och log. "Jaja, så säger de säkert till alla", minns jag att jag tänkte medan jag sneglade på hennes flinka fingrar som höll ben och blöja och bajs i styr.

Vi försökte lägga ner dig i den där genomskinliga platsbacken på stativ som alla andra rullade runt med i korridorerna. Efter några fruktlösa försök gav vi upp och tänkte att det kanske låg något i vad sköterskan hade sagt.

De tre första månaderna bar jag runt på dig i en bärsele. Lika lite som du ville ligga i platsbacken på bb, ville du ligga i din ombonade barnvagn. En trött rygg och ett kvartal senare hade du kommit på andra tankar och sittdelen i barnvagnen godtogs. Liggdelen förpassades till källarförrådet i väntan på bättre tider eller ett framtida syskon.

Tiden gick och jag växte med uppgiften. Tvättberget växte också, liksom stubbet i mina vikar. Och du växte. Inte helt enligt kurvan men den pekade i alla fall åt rätt håll, konstaterade jag belåtet.

Vissa upplever att det redan efter en vecka känns som att deras nykläckta bebis alltid har varit där, att livet innan snabbt bleknar bort. För mig tog det längre tid än så innan det kändes självklart att se dina små minikläder hänga på tork och nappflaskorna liggandes i slasken. Än idag kan jag bli överväldigad när jag ser dig knata runt och välta saker på vårt vardagsrumsgolv.

Under våra fjorton månader ihop har du satt mitt förstånd och mitt tålamod på hårda prov och fyllt mig på bredden och längden av ömhet och förundran. Du har försett mitt känsloregister med ett par extra dimensioner och fått mig att garva och grina, inte sällan både och på samma gång. Du har fått mig att sjunga på allmänna platser, peta bort snorkråkor och sätta livet i ett nytt perspektiv.

Jag är upp över öronen förälskad i din luddiga kokosnötfrilla, din gropiga stjärt och din finurliga blick. Ditt temperament ger dig karaktär och dina upptåg gör mig stoltast i stan. Den kärlek du ger upphov till är lamslående, beskyddarinstinkten triggad till tusen.

Än har inte riktigt tiden gjort sitt med att förädla alla minnen till hundra procent skimmer. Stunder av misströstan och uppgivenhet från den turbulenta starten svider fortfarande till, precis som de såriga, sönderammade bröstvårtorna gjorde.

Frågan är om tiden kan rå på en nära-sfinkterruptur-upplevelse och göra minnet av den till en lättsam efterkonstruktion. Det återstår att se.

Oavsett vad - för dig, min älskade unge, så skulle jag göra det flera gånger om.

/Din mamma