Harpor, klockspel och en intakt anal

Någonstans i slutskedet av utdrivningsfasen eller början av krystvärkarna känner jag en hand på min underarm. Jag slår upp ögonen och möts av denna uppenbarelse, en manlig gudafigur med stora, mörkbruna, vänliga ögon och det halvlånga lockiga håret uppsatt i en tofs. Lustgasgroggy tar det ett tag innan jag inser att han faktiskt står där på riktigt, böjd över mig och ler milt.

För mitt inre drar ett soundtrack igång, en kakofoni av harpor, panflöjtar och ett och annat klockspel. Ljuset från lysrören blir som en gloria runt hans lockiga huvud. -Hej Therese, Gustav heter jag och är barnmorska. Någon liten fåfäng tanke svischar förbi och jag tänker att jag kanske borde rätta till det svettindränkta håret lite. Åtgärder hinner inte vidtas innan nästa värk dånar igenom min kropp.

Mira är ute och jag ligger utpumpad i sängen och halvdåsar. Återigen känner jag handen på min underarm. Gustav. Harporna drar igång igen och ackompanjeras av hans lena röst:

-Therese, jag ska kalla på en läkare som ska undersöka om du fått en sfinkterruptur, förklarar han. ”Sfinkterruptur”, gud vilket fint ord när Gustav säger det, tänker jag i det första ögonblicket.

”Sfinkter-what?” tänker jag panikslaget sekunden efter. Nej och stopp och fan och helvete. Ska jag behöva bajsträna for life nu? Spolar tillbaka mitt mentala förlossningsband och minns att det vid näst sista krystvärken kändes, eller snarare hördes, som att någon rev i ett tyg. Det var alltså min mellangård som delades i två.

En läkare kommer in och börjar grotta runt, inte direkt mjukt och försiktigt. Sen kommer orden som sällan känns toppen när de kommer från en läkare: -Jag måste kalla på en kollega för ett andra utlåtande.

Läkare numero dos kommer in och upprepar same procedure as last minute. Jag inser att jag är ett knepigt fall när även han vill kalla på en läkarpolare som ska få härja runt lite i min anal. Be my guest, kalla in hela avdelningen! Tredje gången gillt, tänker jag Mia Törnblom-positivt men även han har problem med att avgöra min tilltygade mellangårds tillstånd. Fjärde läkaren tågar in, en liten vass fransyska som barskt börjar knöla runt i min ändtarm. Världens tre vackraste ord i följd kommer sedan ur hennes mun: -Den errrrr intakt. HALLELUJA! Harpor, panflöjtar, klockspel, gosskörer och kastratsångare ekar i mitt huvud och jag är nästan lika glad över beskedet som det faktum att jag har 4,2 kilo dotter på bröstet.

En stund senare släpar Gustav in en potta och förklarar att jag måste kissa. I rummet knatar Gustav och hans sidekick runt och Johan sitter med lillsnorpan i famnen. Själv försöker jag sitta på en ranglig potta och hela underkroppen skakar och pulserar och jag tänker att kisset aldrig kommer hitta rätt och ut igen efter den här eftermiddagens strapatser. Men till sist kommer det. Och som det kommer! Det fyller upp den grunda pottan och fortsätter ner på golvet. Gustav berömmer mig för det rikliga kissandet och jag sitter där och funderar lite på ordet värdighet.