Det ljusnar, tamejfan | Therese Krupa

Några veckor efter min sons födelse gled jag sakta men säkert in i vad jag nu vet var en förlossningsdepression. Hamnade hos en psycho terapeut som skrev ut piller innan jag hunnit få av mig jackan. Listan på biverkningarna av tabletterna var längre än en resa med SJ så jag övervägde att blomma ut i full galenskap istället.

Lyckligtvis gick det bra. Min medicin har istället blivit hård mammaträning . Är det nånting jag önskar att jag startat med mycket tidigare det här året så är det detta, brutal och smart fulträning* i grupp. Det kanske inte hjälper om man är Gökboet fullt ut, men det blir i alla fall inte värre. Svett och blodsmak varvat med panikmatningar och blöjbyten kryddat med mängder av pepp ger starka ben och lugna själar, jag lovar. Lägg därtill att ingen av oss har sovit en hel natt på evigheter, många kanske knappt hinner äta. Några har gått igenom ett kejsarsnitt. (Gör om det om ni kan, hockeyproffs.)

För alla är inte detta lösningen men för mig var det det. Kroppen ömmar men pillerburken står fortfarande orörd i badrummet.

* Man är inte snygg när man går hem.