Det kom ett mejl.. | Therese Krupa

..häromdagen. Det kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag satt och ammade Morris framför något skräpigt tv-program och var väl inte på mitt allra kvittrigaste solskenshumör efter förkylda, finhackade och fasiga nätter.

Så plingar telefonen till och jag öppnar mejlet:

Hej!

....

Jag fick barn i februari 2013, två veckor och två dagar före BF. Jag hade fortfarande hosta efter en influensasläng och vårt hem var ett kaos. Sen blev allt kaos.

Jag fick en frisk bebis, men sprack jättemycket, amningen var väldigt smärtsam eftersom jag hade nån inflammation i brösten (som jag gick med i sju veckor utan att nån fattade vad det var) och min man höll på att knäckas totalt av allt det nya och jobbiga. Det var helt osannolikt mycket jobbigare med barn än jag hade trott och särskilt med en sån där lite halv-kolikig missnöjd superaktiv bebis, vad de nu kallas, om de nu måste kallas nåt.

Jag hade många tunga nätter och dagar under föräldraledigheten, men tack vare er hade jag en ständig tröst mitt i allt kaos. Det är omöjligt att beskriva vad ni har betytt för mig, aldrig i hela mitt liv har jag upplevt nåt liknande. Jag läste hela er blogg flera gånger från början, i mobilen oftast. Jag både kände igen mig och hittade nåt annat där, nåt som jag inte kunde identifiera mig med, nämligen hoppfullhet, mod och acceptans.

Själv hade jag svårt att känna hopp och jag såg inte på andra mammor som en grupp som jag var en del av, där alla hade sina problem och gjorde sitt bästa. Men ni fick mig att känna mig som en del av den här skaran som gillade er, de var som en egen föräldragrupp. Ni lyckades sprida en massa hopp och acceptans bland era läsare och ni var verkligen modiga som var så öppna som ni var. I kommentarsfältet skrev oftast bara mammor som fattade vad ni faktiskt hade åstadkommit med er ärlighet och ert pepp, och så började de sprida det vidare. De peppade varandra, och skrev att de hade börjat vara mer ärliga bland sina vänner. Det är så fantastiskt! Jag vet att andra också har sagt och skrivit sånt här till er, men jag hoppas att ni får höra hur fantastiska ni är resten av era liv, det förtjänar ni.

Det som fick mig att äntligen skriva till er nu är att ni fick mig att gråta av lättnad på bussen häromdagen. Vår son är nu 20 månader och han är så jobbig just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Säkert helt logiskt eftersom han har börjat på förskolan nyligen och jag jobbar heltid och så vidare, men logik hjälper ju liksom inte.

Jag satt och kollade lite på internet efter tips på hur man ska hantera utbrotten, fast jag brukar försöka låta bli att panikgoogla, men jag hittade ändå inget. Sen kollade jag er blogg och då hade Sofia skrivit det där inlägget om lästipsen . Och jag bara börjar gråta. För det stämmer så bra in på min familj. Och när jag hade läst det där inlägget kände jag att jag inte är ensam och att allt är okej ändå och att det kommer att bli bättre. Fattar ni att ni kan göra sånt för oss som sitter på bussen på väg till jobbet och bara vill lägga oss ner på marken och krypa ihop i fosterställning? Det är ju helt otroligt! Det måste jag ju berätta för er. Så nu har jag gjort det.

När jag väl läst klart mejlet gör jag det enda rimliga i situationen - jag börjar grina. Och sms:ar Sofia att hon måste läsa mejlet. Och hon börjar också grina.

Att driva en blogg är fantastiskt roligt, krävande, givande, svårt, stimulerande, stressande och alldeles, alldeles underbart. Men många är de gånger både jag och Sofia upplevt bloggtorka och trytande inspiration. Ifrågasatt om det vi skriver verkligen är vettigt, läsvärt eller roligt. Tänkt att det där var nog den sista gången jag kunde formulera något vasst eller smart eller fyndigt. Borde vi skriva om gulliga bebisstrumpor, mysiga vagnpromenader och välkomponerade middagar istället? Eller borde vi inte skriva alls?

Men så kommer ett mejl som detta och vi blir totalt knockade. Och tänker att bloggen är typ det bästa som har hänt oss. Vi inser att vi når ut och i bästa fall gör skillnad.

Den känslan. Den är värd all möda och all tid, den botar skrivkramp och den gör oss taggade till tänderna.

Och det här mejlet är bara ytterligare ett bevis på att bloggens storhet bygger på er läsare. Att ni skapat en så schysst, förstående och öppen atmosfär i kommentarsfältet som medger att vi kan skriva om mindre eh, skimrande ämnen utan att mötas av moralpanik, pekpinnar och påhopp.

Tusen miljoner tack för mejlet och lika många tack till alla er andra som läser, peppar, garvar och sprider det vidare!