Den helt översvällande stoltheten

Jag kände stolthet.

Jag var så stolt att jag höll på att liksom pulveriseras. ”Vi ska till nummer 10” sa de båda tösabitarna världsvant, som att de hängt runt och stretchat i Balettakademins lokaler i decennier. När det i själva verket var andra gången de var där. ”Man byter om HÄR” förklarade de och småhimlade med ögonen när jag förvirrad stirrade runt.

I och med att det var första gången för mig fick jag sitta med i lokalen och blev hänvisad till en plats på golvet intill en hylla. Den störtsköna läraren (hon kan ha varit tyngdlös av rörelsemönstret att döma) fick igång gruppen direkt och de trippade/klampade runt i salen efter bästa förmåga. Redan efter detta första, hyfsat okomplicerade moment ville jag ställa mig upp och applådera, men jag la band på mig själv. Sen följde 45 minuter av dans, lek, rörelse, galopperande (gissa om Mira var nöjd), allt till en fantastisk blandning av såväl klassisk musik som ledmotivet till My Little Pony .

Jag fånlog i 45 minuter. Att se sin arvsmassa i ett helt nytt sammanhang som detta kändes så stort. Hon kändes så stor! Mira har en del blyga tendenser och har vänligt men bestämt avstått såväl luciatåg som förskolefotograferingar som födelsedagssång för att hon inte gillar att känna sig uttittad. Men här, tillsammans med sin kompis, kändes hon så självklar och peppad och jätteglad. Och så stolt själv!

Jag satt där och jublade inombords över vartenda vingflax och när de gjorde små pliéer höll jag på att smälla av av gullighet. ”Hälarna ska pussa varandra” förklarade det karismatiska knippet pedagogiskt medan hon svävade fram i lokalen och entusiastiskt berömde ungarnas insatser.

Herregud, dessa små avkommor får ju hjärtat att växa sig dubbelt.

<3 <3 <3