Den här kvällen för ett år sen...

... var en kvalmig afton i juni, då jag, höggravid och folkilsken, äntligen fick trassla mig in i bilen mot BB. Men jag förstod nog inte riktigt ändå vad jag var med om. Värkarna har dragit igång till Sommar med Ernst och medan han hade gått barfota över såpade furugolv hade jag gått i cirklar över vårt och svurit så mycket att jag aldrig nånsin kommer till himlen.

Vid sjukhusets huvudentré hade jag äntligen stånkat mig ur bilen när en rökande sköterska sa att vi har kört fel, att förlossningen ligger på andra sidan byggnaden och att jag måste böka mig in i bilen igen. Ja men så härligt. Vi åkte ju inte direkt svävare hit och jag tänkte att asen som placerar ut brunnslock i gatan minsann inte kan ha åkt bil med värkar.

Var det lite senare när jag stod i nättrosor och blöja och slet för livet i en dörrpost för att värkarna rullade som ett åskdunder genom kroppen, som jag började förstå att jag skulle bli mamma? Knappast. Jag var fokuserad på att inte sprängas i bitar och stöka ner sjukhuskorridoren med mina inälvor. Det var ungefär så långt jag förmådde tänka. Jag trodde fortfarande inte på att jag hade ett barn därinne, nej men kanske en motorsåg eller en skenande båtmotor.

En mild sköterska kom och sa att de hade väldigt fullbelagt just ikväll så vi skulle få ett specialrum, som dock saknade lustgas. Samtidigt kom en annan mild sköterska och släppte bomben: de hade haft en stor olycka den kvällen och ingen narkosläkare fanns ledig att lägga epiduralbedövning på några timmar.

Jag har en minneslucka efter det beskedet.

Till sist fick jag både bedövning, nyponsoppa och hejarop. Men fortfarande ingen insikt om vad jag egentligen gjorde där.

Så plötsligt hade jag en liten rynkig Gremlin på min mage. Malte skrek och bajsade på mig det första han gjorde i livet. Vårt barn, vår Malte. Det var någon där inne, på riktigt. Men jag förstod ännu inte.

När allt var över fick jag duscha. Dörren till duschrummet gick inte att låsa och naturligtvis öppnade någon den utifrån när jag på klena Bambiben tappert försökte få på mig landstingstrosorna. I korridoren stod ett sällskap på cirka tio personer och stirrade häpet på mig.

Det var då, när jag stod där näck, degig och blodig som det gick upp för mig vad som hade hänt. Jag hade just fött mitt första barn och allt hade gått bra. Att det stod en klan och glodde på min nakna, trasiga kropp var oväsentligt för stunden. De hade kunnat ha haft livestreamande webbkameror där i duschen, jag hade inte kunnat bry mig mindre.

Någon i sällskapet mumlade ursäkta men jag, som var starkast i världen, bara log och sa ”my pleasure”.

Så, grattis (några timmar i förskott) min älskade Malte och grattis till mig som fick den äran att klämma ut dig!