Dance like a butterfly and sting like a bee

När jag var yngre (läs 14-15 år) började jag träna boxning. Det tog inte många varv med hopprepet och slag på säcken för att jag skulle fastna fullkomligt för träningsformen. I flera år höll jag på tills jag liksom kom av mig. Jag fortsatte träna men pysslade med lite allt möjligt. Med jämna mellanrum provade jag på boxningen igen och fick samma välbekanta rus i kroppen varje gång. Jämt lämnade jag lokalen med ett löfte om 'snart igen'.

Nu var det två år sen sist, lite drygt. Det kom lite graviditet och förlossning och småbarnschock emellan, skulle man kunna säga. Idag lämnade jag dock Mira hos mormor, tog min jympapåse på ryggen och dundrade in till klubben där jag tränar . Taggad till tänderna och ivrig som en liten hundvalp drog jag på mig handskarna. Efterföljande 45 minuter kan närmaste beskrivas med svett i ögonen, spagettiarmar, mjölksyrechock och total lycka. Ren och skär lycka! Endorfinerna hade schlagerfest i hela min kropp och jag har aldrig älskat mina hormoner så mycket.

Fortfarande nu, ett par timmar senare känner jag mig lite lätt oövervinnelig, trots att händerna Parkinsonsdarrar vid tangentbordet. Det känns lite som att jag är Steven Seagal och Arnold Schwarzeneggers muterade lillasyrra som kan hantera massiva bajskatastrofer, svåra snorkriser och kräkschocker twentyfourseven samtidigt som jag löser Greklands finanskris och förklarar varför hönan kom före ägget eller tvärtom.

Nu gott folk ska jag hoppsparka bort våra dammråttor innan jag svänger ihop en Boeuf Bourguignon av majskrokar, mjölk och falukorv. #hybris