Bland snoriga lucior och vidbrända pepparkakor

Ja, det var ju det här med luciatåget häromdagen. Jag har ju som ni förstått, sett fram emot det väldigt mycket.

Den lilla trötta familjen masade sig upp i god tid och satte på Luciafirandet på teven för att komma i stämning. Vi kom så pass i stämning att vi glömde bort tiden vilket resulterade i panikpåklädning och överskridna hastighetsbegränsningar på väg till förskolan. Vi var dock inte ensamma om luciastressen – flera var de tärnor och tomtar som kubbade över gården fram till dagisporten. Helgfrid när den är som bäst.

Medan personalen preppade ungarna tog alla förväntansfulla föräldrar plats ute på gården. Johan stod med kameran i högsta hugg och skulle filma härligheterna. Efter en stund hör vi några svaga toner av Sankta Lucia . Ögon blir blanka och huvuden läggs på sned. Den långa raddan snoriga lucior, pepparkaksgubbar och tomtar tågar fram och sjunger/gnolar/gapar/grinar inför en hänförd publik. Johan filmar. Väl på plats på gården radar de upp sig och sjungandet fortsätter. Johan ska just börja filma nästa sekvens men fyrar istället av en harang med icke-Lucia-aktiga svordomar. Han har glömt att trycka på inspelningsknappen och intågandet är därmed endast dokumenterat i vår hjärnbark. Han lyckas dock spela in just den sekvens där han svär och jag besviket gnyr och ojar mig över hans misstag. Det blir ju en trevlig liten filmsnutt att visa Miras mor- och farföräldrar till jul, tänker jag. Jag tar kameran ifrån den talanglöse.

Som tur är har ju showen bara börjat. De små liven sjunger på och vi applåderar. Vissa sånger är tveklöst mer poppis än andra. Refrängen i Midnatt råder , till exempel (inte helt otippat). En tomte i tåget med duktiga röstresurser överröstar alla när han liksom stöter fram ”WE WISH YOU A MERRY CHRISTMAS”, likadant med sekvensen ”hejsan, hoppsan falle-ralle-ra ” i Mössens julafton .

Efter att ha avverkat tre fjärdedelar av framträdandet börjar det tidigare så fint formerade ledet luckras upp. Uh-oh. Rastlösheten kickar in. Eller så är det lussebullarna inne på avdelningen som lockar. En lucia på knappt 90 centimeter grinar lite och lämnar tåget. Mamman kommer till undsättning och tillsammans ansluter de till klungan igen. Ett par pepparkaksgubbar börjar konversera och peta på varandra. En liten filur i en stickad rasta/inca-mössa börjar vanka av och an, lite som en bortkommen magister framför en skolklass. Senare får vi höra att hon numera lever i den bohemiska mössan, hon till och med sover i den och det var alltså inte läge att byta ut den mot en traditionell tomteluva eller dylikt.

Mira står förvånansvärt still, nästan som förstenad. Den enda action going on runt henne är ett regelbundet snortorkande. Efter ett tag vänder hon sig med ryggen mot åskådarna och står still åt det hållet i stället. En sådan estradör, vår dotter! En riktig publikfriare, tänker jag stolt. Hennes kompis Wilmer som var sur redan i hallen på förskolan tjurar vidare och blänger ut över publikhavet. En liten tärna står och suger på sitt lilla plastljus medan en annan har satt sig ner för pausa lite. Ännu en mamma tassar fram till sin lilla luciafirarare som har lyckats sumpa sina vantar vid intågandet och nu gråter, sannolikt av superkalla små tassar. Jag skulle också ha lipat om jag stod utan vantar, tänker jag medlidsamt och Lucia-milt.

Snart ljuder återigen tonerna till Sankta Lucia och barnaskaran börjar röra sig. Många är de stjärnor som blir tillbakatransporterade i famnarna på förskolepersonalen. Det är tufft att showa, man ger ju så mycket av sig själv, liksom.

Inne på avdelningarna serveras kaffe och pepparkakor och lussebullar som de bakat dagen innan. Stolta rödmosiga föräldrar berömmer såväl barn som personal och knaprar på lätt vidbrända, skeva pepparkakor.

Men brända kakor är ju också kakor, som jag brukar säga.