"Bara man mår bra så får man se ut och vara som man vill!"

Hon är Biggest Loser-deltagaren och mamman som aldrig ger upp. Som slutade ursäkta sig och vågade börja prioritera sig själv. Säg hej till veckans peppmorsa!

Louise Carlén. (Foto: Daniel Ohlson/TV4.)

Du är en av kämparna i årets Biggest Loser på TV4. Hur kommer det sig att du sökte? – Det är faktiskt tredje gången jag söker nu. Första gången var det väl mest på skoj – jag slängde iväg en ansökan för att en kompis hade gjort det. Jag blev kallad till intervju, men där tog det stopp. Andra gången hade jag gått upp 15 kilo. Ville verkligen vara med men snubblade på mållinjen. Nu sista gången hade jag gått upp ytterligare 15 kilo och hade tappat hoppet om mig själv. Var rädd för att det skulle fortsätta uppåt och jag behövde verkligen hjälp. Jag tycker att Biggest Loser är ett bra koncept. Som ensamstående hade jag knappt råd med ett gymkort och i programmet får man personlig träning, kostråd, med mera. Nackdelen var ju att man var tvungen att blotta sig i tv.

Ja, hur känns det att bli filmad och följd hela tiden? – Jag var ju mest rädd för kamerorna. Jag är inte en person som gillar att synas och höra och det är nog rätt tydligt i första programmen. Men efter ett tag vänjer man sig faktiskt. Man lär känna kamerateamen och blir mer trygg i situationen.

När började du gå upp i vikt och varför? – Jag har varit mer eller mindre överviktig hela mitt liv. Vet inte riktigt hur det började men det fortsatte i alla fall. Vi hängde mycket på ett snabbmatställe i min lilla håla. Där åt vi pommestallrikar med vitlöksdipp. Jag har nog haft ett sockerberoende i stort sett hela mitt vuxna liv så det blev mycket godis. Jag är inte en antingen-eller människa, mina laster är både mat och godis.

– När jag var 20 år separerade jag och min dåvarande pojkvän. Någon vecka senare fick jag veta att jag var med barn och har varit ensam sen dess. Många kvällar fyllde godiset och maten ett tomrum och vikten fortsatte uppåt.

Hur såg din vardag ut innan du blev uttagen? – Jag väldigt stillasittande. Jag hade inga fritidsaktiviteter där jag rörde på mig. Ibland startade jag med promenader och ville bli nyttig, men kosten var ju det stora problemet. Och såg jag inte resultat så slutade jag med promenaderna också.

– På kvällarna satt jag ofta ensam hemma när Olivia sov och då hade jag ofta nått gott i soffan. Vilken kvinna är inte beroende av choklad liksom! Det var inte mycket rörelse när jag och Olivia hade ledig tid heller. Hon lekte och jag satt kan man säga. Lekland och sånt orkade jag ju inte springa runt på.

När kände du att det var nog och dags för en förändring? – Egentligen har jag väl länge insett att det inte är hållbart att vara så överviktig och bara fortsätta uppåt i vikt. Men jag var bekväm och rädd för att be om hjälp. Att skicka en ansökan är att be om hjälp men går man inte vidare så är det ingen som vet vem jag är. Dessutom var jag rädd att folk i min omgivning skulle veta hur jag egentligen mådde. Så jag sökte och var nöjd med att människor jag inte kände visste om mina problem. Och kom jag inte med visste ingen annan om hur det egentligen låg till.

Hade du testat andra ner-i-vikt-metoder innan? – Jag har testat det mesta. Viktväktarna första gången när jag var 16 år. Jag gick ner men tappade motivationen fort. Sen LCHF nån omgång. Och naturdietbars.

Vem var du på skolidrotten – den hängivna eller den hatiska? – Jag älskade idrott när jag var ung. Även om jag var tjock så har jag spelat många bollsporter. Men i högstadiet blev jag retad på skolidrotten så jag slutade vara med. Min idrottslärare visste dock att jag spelade mycket sporter så jag fick godkänt ändå. Han visste också om varför jag inte var med.

– Idag kan jag undra varför man inte gjorde något åt problemet. Men jag var tacksam för mitt G, trots att jag bara var ombytt på en lektion i nian.

Har du mött fördomar eller rentav blivit diskriminerad på grund av din vikt nån gång? – Mer än att jag blev retad i skolan och hört kommentarer här och var så har jag aldrig blivit diskriminerad på grund av min vikt. Jag har fått de jobb jag har sökt, till exempel.

Hur mycket tränar ni under inspelningsperioden? – På slottet tränade vi minst sex timmar om dagen men ofta åtta, nio, beroende på hur mycket inspelningar och tävlingar det var. Sabina ville att vi låg på minst nio timmar de sista veckorna så vi gjorde det. När jag kom hem blev jag mamma och började arbeta igen så då tränade jag cirka tre timmar om dagen fram till finalen.

Vad är roligast att träna? – Ja, vad är roligast? Vi har ju kört mycket kondition. Tre timmar i sträck är inte det roligaste, haha, men cirkelträning gillar jag. Bäst trivs jag när jag springer runt med en klubba och jagar en liten vit boll. Mitt hjärta tillhör bollsporter!

Vad har varit mest överraskande? – Första veckans viktnedgång var väl mest överraskande – att man kan gå ner nästan 10 kilo på en vecka är ju helt stört. Och att man ändå inte är nöjd är ännu mer överraskande. Men också att kroppen orkar, vi tränade varje dag. Många timmar och hade ont jämt. Men ändå körde vi på som maskiner!

Du är ensamstående mamma till en dotter. Hur ska man skydda sina barn mot dagens supersnäva skönhetsideal? Hur gör du? – Det svåraste jag vet är hur man ska förhålla sig till idealen. Jag har varit noga med att inte prata om att banta inför min dotter. Att inte säga kommentarer som att det är fel att vara tjock.

– Men sen kom jag med i programmet och det är ju oundvikligt att diskutera det här. Jag försöker verkligen trycka på att det inte är hälsosamt att vara så stor som jag var. Att för att kunna leva länge behöver kroppen må bra.

– Sen säger ju jag saker som "ja, men titta hur jag såg uuuut" och Olivia förklarar såklart att jag var fin då med. Så jag gör verkligen inte alla rätt i det här. Jag försöker förklara att bara man mår bra så får man se ut och vara som man vill! Att det inte finns några rätt och fel. Att alla människor är olika.

Hur är du som mamma? – Jag är framförallt en väldigt kärleksfull mamma. Nu försöker jag vara mer aktiv med Olivia och vill få in träning i hennes liv. Till exempel ska vi springa Vårruset och är anmälda till Color Rad i Göteborg. Vi gör mer aktiva grejer på helgerna nu.

Vad säger du om kritiken mot serien, att den hetsar och kränker deltagarna? – Jag har inte mycket att säga om kritiken. Att komma med i Biggest Loser var det bästa som hänt mig. Jag var medveten om att det är ett tv-program och att man vill göra bra tv.

– Jag ogillar frestelsetävlingarna, men det är också skönt att gå in i ett rum och visa att man inte är så som många tror – att man frossar allt som kommer i ens väg.

– Jag har också hört om att det skulle vara fatshaming (fettförakt och skuldbeläggande av överviktiga personer). Men alla går in i programmet frivilligt. Vi vet att vi måste berätta om våra liv, visa hur vi har ätit och utsättas för en del konstiga tävlingar. Det här är ju faktiskt ett program där man får följa utvecklingen hos människor. Man får lära känna oss och vår bakgrund och förstå varför vi valt att dämpa sorger och annat med mat.

Hur mår du idag om du jämför med i seriens början? – Jag mår så himla mycket bättre idag. Det går inte ens att förklara tror jag. Framförallt börjar jag hitta ett självförtroende igen – ett som låg begravt under 141 kilo. Att folk kommer och säger till mig att jag strålar och att det verkligen syns att jag mår bra igen betyder allt!

– Innan jag gick in i Biggest Loser vågade jag till exempel inte nätdejta. Jag var livrädd att personen jag träffade skulle bli besviken när han såg mig och så kan jag fortfarande känna. Men jag har ändå tänkt att "fan, nu gör jag det här, det är hans förlust om han inte gillar mig" och bara det är en otrolig vinst. Att sluta vara rädd för så himla mycket grejer. Att inte leva sitt liv fullt ut på grund av rädsla måste ändå vara det värsta.

Louise Carlén Ålder: 28 år. Bor: Norrköping. Familj: Olivia 8 år. När jag inte är med i Biggest Loser brukar jag: krossa alkoholnormen genom mitt jobb som verksamhetsutvecklare på Ungdomens Nykterhetsförbund. Jag går på ishockey och umgås med vänner. Och nu tränar jag jäkligt mycket också! Just nu längtar jag efter: Vår, sol, värme och kärlek! Mitt bästa pepptips: Bestäm er! Ta med barnen ut i parken och passa på att träna medan de leker. Ta hjälp! Jag hade aldrig klarat det här utan min familj som ställer upp och vaktar Olivia när jag tränar. Prioritera er själva! Vi ensamstående föräldrar tappar nog ofta oss själva och lägger all fokus på barnen. Men hinner du gymma en timme här och var så tror jag att du blir piggare och en bättre förälder i längden!

Följ Louise på hennes instagramkonto " LouiseBeata ".