Att längta | Therese Krupa

Idag kom Johan och Mira hem efter att ha varit borta sen i tisdags.

Mira har härjat hos farföräldrarna i Tranås medan Johan har varit i Värmland på kurs. Och jag har hängt med Morris och längtat.

Vissa gånger är det så mycket svårare än andra att skiljas åt. Det är väl dagsformen och sinnesstämningen som säger sitt. I tisdags stod jag i köksfönstret och såg hur de gick mot bilen, Mira med hoppsasteg, pappa Johan hoppsade inte. Och det kändes precis som att navelsträngen satt där igen och jag ville bara fatta tag i den och fira in den där lilla krullhåriga vilden tillbaka i min famn för alltid. På lite avstånd ser hon så stor ut och det känns fint och panikartat på samma gång.

Det blir så påtagligt tomt när 50% av familjen försvinner men idag blev alltså ordningen återställd. Kvartetten komplett, precis som sig bör.

En efterlängtad kram