Att ge ett barn vad det behöver

Jag har precis nattat Morris och Mira. Samtidigt. Det var en 48 minuter lång fars i sig och kan komma att dokumenteras i ett separat inlägg inom kort.

Men Morris, Morris, den lilla vildungen. Tio kilo kompakt, älskvärd ångvält. Alltid en utmaning att natta.

I slutet av sommaren hade vi två mirakulösa veckor. Morris protesterade inte när vi la honom i spjälsängen och under dessa 10-14 dagar kunde vi natta honom genom att sitta intill och klappa honom mellan spjälorna.

Sen kom en förkylning, en fas, tandsprickning, förskolestart och ännu fler tänder. Och Morris var med ens tillbaka mellan mig och Johan, inte sällan ovanpå någon av oss.

Många menar att man inte ska vänja bebisar vid att sova på/intill en. I vårt fall skulle jag säga att vi aldrig vant av Morris från att göra det.

Sedan förmiddagen den 26 april 2014, då Morris ålade ut ur min livmoder, har han visat tecken på ett omättligt närhetsbehov. Under våra 48 timmar på bb kunde vi lägga ner honom i babynestet en gång. Det var en kvart innan vi skulle åka hem. Dessförinnan låg han i någon av våra famnar, dygnet runt.

Sedan var han i kontakt med någon av våra kroppar (mest min) i stort sett konstant. Vagn var 100% omöjligt, han skrek sig hysterisk så fort vi försökte. Bärsele är på många sätt toppen, men alla ni som också haft en situation där det inte finns några alternativ, vet att det är frustrerande, tungt, svettigt och begränsande. Och helt ljuvligt mysigt emellanåt.

Nu är Morris 1,5 år. Vagnen funkar sen 8-9 månader och bilbarnstolen godtogs när ettårsstrecket passerades. Nattningarna sker dock fortfarande allt som oftast på samma sätt som när han kom till världen. Det bökas, ålas, stökas och grymtas, men vill slut somnar han på mitt eller Johans bröst, fastklamrad som en liten koalabjörn.

Det är svinjobbigt ibland. Och megamysigt ibland. Vi har fräst och svurit och mumlat om metoder, men aldrig skridit till verket. Jag vet nog någonstans att ingen av oss skulle må bra av det (men jag passar på att förtydliga att det gäller för oss , i andra familjer kanske det känns och funkar fint!)

För ett par veckor sen gjorde jag en intervju med den störtsköna barnpsykologen Malin Bergström. Intervjun kommer utgöra en del av en kommande film tillsammans med Libero och ta upp flera intressanta aspekter av föräldraskapet. Hon sa bland annat en sak jag bär med mig och hämtar kraft ifrån mellan varven:

Jag tror man måste släppa den där föreställningen om att man kan styra allting. Kunde man det så skulle ju inte barnet få vad det behövde. Grejen med föräldraskapet är ju att vara lyhörd för vem är det här, vad behöver den?

Så när Morris ligger där och svettas på mitt bröst för den trehundrade gången i ordningen kan jag känna mig så glad och....ja, stolt på sätt och vis, över att vi faktiskt, i så stor utsträckning det har varit möjligt, har gett Morris precis det han behöver - svettig, ständig närhet.

Ännu en nersvettad t-shirt signerad Morris