Är det nu jag börjar leva genom min dotter? (obs ledande fråga)

Under hösten tog en föriskompis initiativet till att de tillsammans skulle börja på balett, hon och Mira. Häromdagen tog Johan med henne till Globen så att hon fick välja ut någott att dansa loss i. Det blev (inte helt otippat) ett par ljusrosa inneskor med rosetter (<--obs viktigt)

JAG SMÄLLER ÄNDÅ AV SÅ GULLIGT!

BALETT FOR REAL?!?!?!?!? var dock min första tanke, jag som snarare hade sett framför mig friidrott eller någon kampsport eller bollsport. Pingis till exempel? Japp, alltså något som JAG alltså har hållit på med och eh, därför verkar tycka är det enda rimliga för min lilla arvsmassa att ägna sig åt.

Men min andra tanke blixtrade till kort därefter och då kändes det ju LJUVLIGT att Mira nu ska bli den nya Anneli Alhanko (true story) och att jag ska få gå på kungliga nationalbaletter runt om i hela världen och från bästa parkettplats tårögt se på när min tösabit gestaltar en svan eller nån som får en nötknäppare och hon är sådär graciös och sval som jag aldrig har varit. Hur hon liksom skrider fram och svävar upp i armarna på en svinsnygg och jättejättestark och sensuell fransman som ömt lyfter upp henne mot skyn med sina vältränade armar vars artärer bultar....um, okej.

Det kommer att bli så bra, detta.