Vid ett flertal tillfällen, bland annat här och här, har jag konstaterat att det finns ett par rätt träliga saker som kommer med ammandet. De första veckorna när allt strulade, bröstvårtorna blödde och mjölkkörtlarna var smålänningssnåla med produktionen, tänkte jag att jag ska härda ut med skiten ett par månader. Vår amningssituation var ljusår ifrån de ljuva instruktionsfilmerna med pudriga färger och mjuk belysning som visats på föräldrakursen. Jag tog en dag i taget och tänkte att varje dag är en dag närmare ett bekvämt avslut. Någonstans på vägen föll bitarna på plats, mjölken räckte till och både Mira och jag hade fått in snitsten. Det blev mysigt och behändigt och helt plötsligt kändes filmerna med mor och bebis i sweet harmony i alla fall lite verklighetsförankrade. Och nu, nio månader senare verkar Mira tycka att mammas tuttar känns lika hopplöst passé som Juicymjukisdressar och tribaltatueringar. Bröstmjölken bleknar bland konkurrenter som Flygande Kalle, Lasagne och Djungeldessert. Miras mamma blir sentimental, minns såriga, urmjölkade bröst, glädjen när allt ordnade sig och sörjer nu att en era gått i graven. På pluskontot står dock slemhinnor som inte är som fnöske, en återupplivad sexlust och nattmatningar som kan skötas precis lika bra av Miras pappa.