"...åh vad rooligt att Malte är häär.."

I förra veckan började Malte alltså i förskolan och två dagar senare snorade han i klass med Helena Bergström. Även om vi tänkte "faan" några gånger i helgen så är det bara att inse att förkylningar kommer att vara defaultläge framöver, ja när inte vattkopporna eller lössen står för underhållningen det vill säga.

Det är alltså dags att bli vän med snoret! Ge det en egen stol vid middagsbordet! Instagramma det! Ja, så där håller jag på och peppar mig själv i detta ofrånkomliga livsskede.

Nåväl. Maltes första dagar i sin dagiskarriär var väldigt lyckade. Han sket fullständigt i sin pappa och trängde sig in i högen av sina nya fruktkladdiga kollegor i Hello Kitty- och Bilar- sponsrade outfits.

Lite slagsmål blev det väl också, i sann nollningsanda. Några tacklingar och en mindre attack med ett stetoskop i plast blev jag vittne till under min besökstid.

I övrigt: en lite trevande tystnad bland oss päron i lärarrummet under sovstunden. Ingen äkta mexican standoff som i sandlådan men nästan. Tills en av mammorna drog en dråplig historia om syskonbråk och bröt isen.

På det följde nästa oretuscherade vardagsstory och jag tänkte att det vore ju toppen om vi föräldrar också fick gå till dagis och sitta i ett eget kuddrum och bara pladdra hela dagarna. Men så kom jag att tänka på att det var ju det Claire Wikholm gjorde hela min barndom, fast på tv. Och det blev ju lite lätt improduktivt i längden.