Vilse i bloggosfären | Therese Krupa

Ja, hörni, det duggar inte tätt av substantiella inlägg här på bloggen och jag tänkte att vi kunde nysta lite i det tillsammans.

Flera har frågat om Sofia - en helt rimlig och förståelig fråga som jag inte har kommit mig för att svara på. Först och främst - Sofia mår fint och spenderar dagarna på Storytel där hon plöjer och redigerar bokmanus. Snacka om rätt kvinna på rätt plats - ni som har följt bloggen över åren vet ju att hon är en så inihelvete vass skribent. Och hon älskar att läsa. SÅ GRATTIS STORYTEL, som alla förstår.

Men bloggen hinns inte med och Sofia har valt att lägga sitt fokus på annat. För det är ju cirka en triljon saker som pockar på och vill ha ens uppmärksamhet, engagemang och närvaro. Barnen till exempel, heh.

Jag kan inte riktigt släppa taget. Jag älskar den här bloggen på så många plan. Och jag får ut så otroligt mycket av den, när jag väl hinner skriva. Bara det ATT skriva av sig här har en närmast terapeutisk effekt och det blir inte direkt sämre när ni som läser kommenterar och bjussar på era egna erfarenheter, dråpligheter och klokheter. Forumet är helt fantastiskt och unikt, vågar jag påstå.

Samtidigt känner jag att jag trevar lite nu. Jag vet vad bloggens framgångsfaktorer har varit, jag vet vad de flesta av er har gillat - den råa ärligheten, humorn, igenkänningen, mörkret, baksidorna och framstjär...framsidorna.

Sofia har ju varit den som i större utsträckning delat med sig av svärtan - det modiga, utelämnande, svåra. Helt enkelt för att hon har haft sina erfarenheter som hon på ett öppet sätt har delat med sig av. Sidor som jag aldrig skulle kunna skildra ens om jag försökte.

Mina paradgrenar har nog varit vardagskaoset, dråpligheterna och alla fiaskon. Och de förekommer ju mest hela tiden fortfarande. Men det är ju inte lika chockerande nu som det var för 5-7 år sedan när precis ALLT var chockartat. Och ibland känns det som att jag drar samma visa varje gång när vi är med om ÄNNU en bilresa som gud glömde där alla blev osams och iallafall två personer av fem kissade på sig. Samma sak på instagram - kan man verkligen lägga upp EN TILL bild på ett barnrum där 85% av lösöret täcker golvytan? (det verkar förvisso som att det går alldeles utmärkt - de bilderna brukar bli mest poppis, men ändå finns min gnagande känsla av hackig vinylskiva där och stör).

Det känns ofta som att jag aldrig, ALDRIG kommer att kunna skriva någonting roligt igen. Och då får jag PANIK för att jag, ja, precis som jag nyss skrev, har sett det lite som min bästa gren. Och då känner jag mig som världens tråkigaste och så skriver jag ingenting istället. Som ni kanske har märkt, heh.

Jag vet inte riktigt om det jag försöker förklara går fram. Men i och med att bloggen haft en hyfsat hög standard (om jag får säga det själv) från start känns lite ofta som att man hela tiden måste överträffa sig själv. Det är ju inte så att vi har skrivit rena dagboksinlägg av typen "idag har vi varit på BVC och efter det åt vi en smarrig lunch på ett av mina favoritställen. Jag tog en risotto med tryffelsalami och mini åt sin älsklingslasagne".

Tro mig, det hade varit så sinnessjukt mycket enklare (och därmed exakt lika tråkigt för VEM BRYR SIG OM VAD NÅGON ANNAN ÅT TILL LUNCH?).

Sen är det ju inte konstigt att det händer grejer. Det är ju trots allt 7 år sen vi drog igång bloggen, ganska exakt. Och den förstabarnschocken har ju hunnit lägga sig (THANK GOD). Även andrabarnschocken känns överspelad. Tredjebarnschocken tror jag är kronisk men det återstår väl att se.

Jag vet inte riktigt vad jag fiskar efter här. Kanske en fingervisning från er? Hur känns det? Är det härligt fortfarande? Vad är ni intresserade av?

Som min föredetta granne sa vid ett tillfälle: " Det är så konstigt, för jag känner ju dig mycket bättre än du känner mig. Jag vet ju till och med hur mycket Johan låter när han sover ."

Hmm. Kan ni inte berätta lite om er? Kanske svara på de här frågorna i kommentarsfältet:

Hur många barn + åldrar? Vad gör ni om dagarna? Er bästa föräldragren? Det absolut sämsta med att vara förälder? Vad gillar ni att läsa om? Vem är ert frikort? Kanske att min vilsenhet lättar lite om jag får veta lite mer om er som faktiskt sitter där på andra sidan skärmen. All input tas tacksamt emot <3 Till dess får ni njuta av denna *magiska* hiss-selfie på undertecknad. Jag lyckades fånga ett ögonblick (eller ja, det handlade väl snarare om en hel dag) då mitt hår hade havererat helt. Allt hår på utväxt reste sig synkat och spretade i en aggressiv stubb. Tack för ingenting, hormonerna.