"Vilken fin docka, mamma"

Inklämd bland jackorna i hallen hänger, tydligen, rester från min 40-årsfest i höstas. Temat för festen var "livskris" och gästerna (och vi) såg ut därefter.

Ett gäng hade även med sig denna donna, en uppblåsbar Barbara, som en symbol för den krisigaste av manskriser. Ja, förutom golf då. Hehe.

I morse fyndade alltså ungarna henne i hallen. Ja, det var ett tag sen vi städade ordentligt.

Harry: – Mamma, fin docka! Jag: – Eeh... Malte: – Hon har blå ögon som jag! Vad vackert! Får vi leka med den? Jag: – Jo... Näe. Harry: – Leka dockan! Leka dockan! Leka dockan! LEEEEEKA DOOOOOCKAN!

Jag undrar så hur det kommer att låta om (när) de berättar om Barbara i sina respektive klasser...