Vi vänder på dygnet i Västerbotten

Årets resa till farmor gick helt otroligt smidigt. Så smidigt att den kändes som en utomkroppslig upplevelse.

Eftersom Harpan inte är jätteförtjust i att åka bil (eller ingenting egentligen) hade vi laddat mentalt i flera veckor för denna killer till resa som tar runt tio timmar, utan barn. Och planen var att nattköra.

I mitt huvud hade jag packat minutiöst och genomtänkt och tänkt rusta bilen som om den vore en ambulans. Men sen hände något och min hjärna fördelade alla bra-att-ha-prylar i olika påsar som i sin tur stuvades på de minst genomtänkta skrymslena i bilen.

20 minuter hemifrån ruttnade Malte och under dramatiska former krävde en annan sittplats medan jag rasslade in på en mack och styrkte mig med kexchoklad och kaffe.

Sen somnade i alla fall 2 barn av 2 och gjorde så ända till Umeå. (Konstpaus.)

Jag sa UMEÅ. Rekord! Rekord bortom rekord! Under över alla under! Det här är så jäkla stort! Rymdsonden Rosetta och andra experimentresor, gå fuck yourself.

I Umeå var det två timmar kvar i bilen, men ungen somnade om! Hans storebror likaså. Jag vet inte hur många gånger jag och Magnus high-five:ade medan vi tuggade oss fram de sista milen över kalhyggen och myrmark medan solen klättrade högre och högre.

Klockan 02.30 i natt var det dock slut på high-five:andet när Malte bestämde sig för att det minsann var dags att gå upp och leka och hans lillebror drog igång flyglarmet av oklar anledning.

Resten av dagen har brödraparet krisat i kanon men vägrat sova. Om morgondagen kommer med bara lite trevligare toner så är sommaren, och min mentala hälsa, räddad.