Vi river Skansenakvariet

Jag vet inte jag, varför jag helt plötsligt trodde att en utflykt med båda bröderna till Skansenakvariet första lördagen på höstlovet skulle bli givande och mysigt.

Men när vår kompis Maria och hennes son frågade om jag och killarna ville hänka på äventyr är det klart man säger ja. Malte sade först nej medan Harpan sa ja, för att sedan ändra sig till NÄJ samtidigt som Malte bytte fot och sa ja.

Som jag tidigare berättat är bröderna lika synkade som Johan Rheborg och Robert Gustafsson i det där programmet Lättlagat med knarkarna Anders & Håkan . Den ena har tagit uppåttjack och den andra nedåttjack. Malte är den senare, om man säger så.

Att över huvud taget ta sig kollektivt till Skansen var lite som att försöka fösa en dement sengångare med mundiarré och en jättearg liten kamikazepilot på overdrive framför sig. I spöregn.

Harpan har slutat gubbsova dagtid på helgerna och det funkar ju finfint så länge man inte lämnar hemmet. Men nu gjorde vi det men lyckligtvis förlade han luren till vagnen efter (ett bra) tag. Frid och fröjd i busstrafiken.

Lagom till entré inne på akvariet vaknade den lille och gladare ungar än han och hans djurnördiga storebror gick inte att hitta. Glädje.

[caption id="attachment_13823" align="aligncenter" width="1512"] Den enda bild jag hann ta.[/caption] De språkade med rockor, andra jämnåriga, glasspapper, kackerlackor ("lackackacklackor") och nån random pestråtta.

Ända tills.... Malte råkade fladdra in till Klappa och gosa-hörnan där ormen Snoddas och spindeln Bettan låg i varsin låda till allmän beskådan á la red light i Amsterdam.

Tvärnit.

Tydligen har en spindelfobi växt fram under året ( kan ha något att göra med min fobi, hehe) och nu tog det hus i stackars helvete.

Resten av besöket spenderade Malte debriefandes på en bänk med ett äldre par från Pajala, medan jag rusade efter Harry som rusade efter allt som simmade, kröp eller gick.

I presentshopen sen lade vi nog mest tid, som vanligt. Efter mycket om och men valdes varsin ohållbar plastpryl och vi pratade om att gå och fika. Men när jag stoppade Harpans försök till stöld av en liten gummirobot, fick han helt enkelt nog och skrek ut sitt bittra röstregister över folk och fä och trötta säsongsarbetare.

Ni kan koreografin: rullande unge på golvet, svettig förälder försöker fånga. Osv, osv.

Till slut lugnade lillebror ned sig, bara för att byta center stage med storebror som fick ett utbrott över att vi skulle åka hem.

Kan bara säga att det inte blev nån efterföljande fika för vår del utan bara varsitt surt grävande i Tom & Jerry-kexkartongen på tåget hem.

Jag och Maria hann byta max tre ord under hela dagen. Tur att vi båda vet hur det är och bara nickade kort till varandra som svar, som värsta ruttade polisparet.