Vi går nästan på teater

[caption id="attachment_7403" align="alignnone" width="640"] Fritt förekommande art i det offentliga kulturrummet.[/caption] Igår var Malte på sitt livs första barnteaterföreställning. Eller ja, i sitt livs första teaterfoajé i alla fall.

För trots upprepade löften om att det skulle bli roligt (att titta på djursminkade vuxna i trikåer) lackade lillchefen ur redan före första ringingen och ställde till en helt egen scen ute vid biljettluckan. Det var tårar, snor och bankande nävar i stengolvet. Ballonger som hängde utom räckhåll, overallärmar som var för långa, människor som var för gamla, konstiga och många. Malte fixade helt enkelt inte att trängas med kultureliten och deras barnbarn vid sin tröttaste tidpunkt på dygnet.

Det hjälpte inte ens att två klädd-i-konst-kvinnor böjde sig ner i all välmening mot honom där han strejkade på golvet och försökte muntra upp honom. Snarare blev det värre. Främmande människor i batik och ylle funkar tydligen inte heller vid den tröttaste tidpunkten på dygnet.

Efter idoga tröst- och mutförsök gav jag upp och lovade att vi skulle gå hem istället, varpå Malte sken upp och slängde sig överlycklig runt min hals.

Några steg utanför teaterlokalen pussade han mig på kinden och sa:

– Det var kul på teater, mamma.