Vi går i väntans tider!

Ja, alltså inte i samma sorts väntan som HKH Carl-Philip med hustru (tack gode gud), nä här väntas det på – vattkopporna.

Vi blev hembjudna på smittfika i helgen hos ett par vänner med sjuka barn. Och en sak har jag lärt mig av andra småbarnsföräldrar de senaste åren: bjuds man på zostervirus (och snutkaffe med moccarutor) tackar man inte nej. Man vill få den här prickpärsen avklarad, och då bör man passa på när man ändå inte har någon inrepad världsturné eller Nobelfest att prioritera. Har jag förstått.

Men jag är ju en sån som analyserar, väger, funderar, känner och vrider omåttligt mycket på saker så det krävdes rejäl research av hur det här viruset funkar, samt (doh!) insikten att friska och välnärda ungar faktiskt inte dör av vattkoppor. Eller är jag den ondskefulla biokemisten Gertrud i andra säsongen av Bron, hon som planerar att dräpa hela världen i nån hemmagjord lungpest? Det känns så beräknande detta.

Haha. Suck. Velighet varar längst. Eller så gör kopporna det.

Nu har vi i alla fall beställt hem skiten och jag har rotat i arkivet och hittat Tessans (och Morris) erfarenheter . Och inser att vi även bör beställa hem vin, choklad och Ben& Jerrys.