Vårskriket från Enskede

Mm, det är möjligt att det ljöd ett vårskrik över Stockholms söderförorter i morse. Och det var väl inte direkt för att välkomna våren, utan för att icke-välkomna det dagliga tjafset som kännetecknar morgnarna hos familjen Krupa Syllner.

Jag vet att jag har beklagat mig över detta förut, men det fortgår alltså.

Kasper, hushållets yngsta ”förmåga” har ett rätt uselt morgonhumör och vill bli runtburen. Att bära på 12 kilo kränkt mansbebis gör det cirka omöjligt att klä på sig och göra sig i ordning vilket minskar effektiviteten på morgnarna med omkring 3000%.

Morris vill bråka, det är vår senaste (förmodligen felaktiga) slutsats. Nästan varje morgon kommer mansbarnet på något att gräla om. Idag ville han prompt spela fotbollsspel på Xbox, trots att VI ALDRIG SPELAR ELLER KOLLAR TV ELLER IPAD PÅ MORGNARNA. Men just idag kl 07:04 tyckte Morpan att det var ett strålande tillfälle att försöka omförhandla denna gyllene regel, trots att han mötte massivt motstånd från start. Och sen var det så att säga STORA KÄNSLOR i omlopp för återstoden av morgonen.

Mira är väl inte direkt muckig, men det är inte heller glatt. Mira tycker att det mesta är orättvist, till exempel det här med att man måste klä på sig OCH äta frukost. Så hon hittar istället 7000 andra grejer att sysselsätta sig med. När man för sjunde gången ber henne ta på sig kläderna, hittar hon en piprensare som hon akut måste pyssla ihop typ ett stall med. I färd med att sätta på sig strumporna MÅSTE hon istället skriva ett litet, litet brev. Och, något som är konstant är sången. SÅNGEN. Hon sjunger/låter hela tiden. Johan och jag får liksom panikskrattattacker mellan varven för att det alltid sjungs ljudligt. Just nu är repertoaren hyfsat begränsad och hon pendlar mellan Habibi och soundtracket till Netflixserien Soy Luna .

Idag var dock ursäkten en annan, nämligen att hon TVUNGET skulle läsa den förvisso underbara boken Bara rumpor av Annika Leone , men TAJMINGEN, Mira. Tajmingen. Vi måste jobba på den ( och ni måste köpa boken, barnen (och jag) tycker den är så sjukt bra !)

Så, när jag stod och tvättade ansiktet ackompanjerat av mansbebisjämmer och ett konstant hängande i mina mjukisbrallor, samtidigt som Morris skrekgrät om oförätten i att han inte fick spela Fifa och Mira prompt skulle läsa klart boken, tittade jag mig i badrumsspegeln och tänkte ärligt: Tessan, nu har du två vägar här – att bli Kalle Anka-arg och vråla åt barnen att de måste skärpa sig, eller att andas ett par gånger och be dem civiliserat, ännu en gång.

Jag valde spår 2 och andades ett par gånger och hann tänka att ”det här hanterade jag minsann bra”. Sen kommer ytterligare ett vrål från Morris, insikten om att Mira inte har fått på sig ett enda plagg och Kasper som fortsätter sitt gnäll.

Raskt byter jag till spår 1, med en närmast imponerande sömlöshet. Jag stövlar ut ur badrummet och gastar åt barnen att ”NU FÅR NI FANIMEJ SKÄRPA ER (JAPP, SVORDOM) JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT (JAPP, SVORDOM IGEN) PÅ DETTA TJAT OCH TJAFS VARJE MORGON.” Sen gapar jag ut kommandon – ”Mira, klä på dig NU! Morris, sätt dig vid frukostbordet NU! Kasper, låt mamma VARA!”

Stämningen blir 0% bättre men barnen gör åtminstone som jag säger. Jag mår 0% bättre men får i alla fall klä på mig i fred.

Behovet av nya morgonrutiner är uppenbarligen lika akut som Miras pyssel och Morris tv-spelande.