Världens 1. sämsta utflykt 2. sämsta bortförklaring

Idag var vi på historiens kanske mest misslyckade utflykt.

En avgörande faktor för epic fail i vår familj är rackiga blodsockernivåer. Vi kan vara on top of the world, bland enhörningar och massa regnbågar, men har vi inte käkat på säg, 3 timmar, förvandlas allt till Mordor.

Idag fick vi ett synkat blodsockerfall, allihop. Vi körde igenom vårt utflyktsmål på 11 minuter och styrde sedan mot någon form av matinstans.

Vi hamnade på The Boat House i Gansbaai. En snubbe på vägen dit hade intygat att "it's really good". Såhär med facit i hand måste det varit hans föräldrar som drev stället. Det låg i en hamn och vi fantiserade om nyfiskade skaldjur och den färskaste av fisk.

Vid vårt bord blåste det cirka 20000 sekundmeter men optimisterna inom oss sa att det skulle lugna ner sig strax, trots att det blåst kraftigt sen igår, typ. Mira klagar på blåsten, Morris är rätt road.

Vi beställer mat och börjar vänta. Och vänta. Mira tjatar. Vi väntar. En halvtimme passerar. Mira tjatar. Vi exploderar om vartannat. Alla klagar på blåsten. Mira tjatar. Morris är trött. Fyrtiofem minuter har gått och våra bordsgrannar har fått sin förbannade mat som ser ut som ett potpurri av frityrsmet. Tänk femtio nyanser av beigebrunt. Nåväl, i det här läget skulle jag äta friterat jävla musselskal om det bjöds.

Jag morskar upp mig och stövlar ner när 55 minuter har passerat. Frågar efter vår mat och får till svar att det är pommes fritesen tar tid. Vår mat kommer om 20 minuter, lovar de. Jag kväver impulen att välta bordet intill mig. Inser att jag är så hungrig att jag inte ens skulle kunna välta Morris som inte ens kan stå själv.

Tjugo minuter. I Miras värld tre sekel. I min värld fyra sekel. Vi väntar och glor på våra grannar som hinner äta upp och gå innan vår mat är på bordet. Ljusår passerar och när vi har tuggat i oss ett paket Mariekex kommer äntligen maten som vi äter under tryckt tystnad. Inser att vi inte ens har några pommes frites på våra tallrikar, men orkar inte fullfölja tanken utan äter andaktsfullt.

17 minuter senare har vi lämnat restaurangen och ger inte vårt utflyktsmål en chans att ens bevisa sig. Plattan i mattan, vi drar därifrån och styr kosan hemåt. Mira frågar hur långt det är kvar innan vi ens lämnat parkeringen och Morris lipar över kränkningen i att åka bil. Jag gnisslar tänder och är efterklok och tänker att vi borde stannat på stranden.

Mira tokruttnar och sparkar på handsfacket framför sig. Vi ber henne att sluta. Hon slutar inte. Sparkandet fortsätter och det brinner till i mitt huvud och tänker att jag ska stuntrulla ut ur bilen och sätta mig på en sten och ha lite egentid. Istället frågar jag Mira varför hon inte lyssnar på oss.

-JAG LYSSNAR INTE PÅ ER FÖR ATT JAG HAR JU INGA BRÖST! vrålar hon så att hela Gansbaai med omnejd hör.

Allt klarnar. Att vi inte har förstått det tidigare.

Stämningen i bilen lättar, blodsockret har stabiliserat sig. Jag lovar mig själv att aldrig mer äta friterade calamares. Sen sittdansar vi oss hela vägen hem till rytmerna av Waka, waka .

Är man observant kan man se hur en rebellisk, passivt aggressiv småbarnsfar visar långfingret framför restaurangen.